När jag var ung längtade jag mycket efter någon att hålla av. Eller snarare efter att få gensvar. En nära vän intalade mig att min karaktär av heltidsintellektuell gjorde det svårt för mig socialt. Något låg det väl i detta. Nu är det inte så konstigt att vara intellektuell, kan man tycka, i synnerhet inte i studentmiljö. Någon debatt om kulturmannen fanns inte då. Det hade kanske motverkat min tendens att se mig som ett stackars omöjligt original, det som senare kom att kallas nörd.
Men en del låg det i vad min vän sa. För att kunna kommunicera måste man vara lite lik den man vill kommunicera med. Så småningom kom jag underfund med att för den oattraktive var det en fördel att ha specialintressen. Den om vill bli älskad av alla bör inte vara för inflippad på ett område, den som vill bli älskad av någon däremot.
Jag läser i Margaret Michtells ”Borta med vinden” Scarlett O' Haras reaktion på två älskande som samtalar om Dickens och Thackeray. ”Vilken idiotisk replik att säga till en man”. Och jag tänker på Goethes Werther när han tar Lottes hand och säger det enda ordet ”Klopstock”. Eftersom de har samma referenser behövs det inte mer. Han behöver inte ens förklara vilket ställe hos den nu bortglömda författaren han syftar på.
Idag kan man överföra resonemangen på den offentliga debatten, den som förs i medierna, och den som äger rum på nätet. Komma med i debatten gör man genom att tala om det som engagerar många. Den som väljer mer udda samtalsämnen når naturligtvis endast en mindre grupp.
Bengt Ohlsson skrev i DN i lördagsbilaga (26 sept.) om Sara Lidman. Hennes förakt för den amerikanska kulturen och för populärkulturen utestängde henne från mycket. Jo, men livet är kort och vi måste välja. Hur viktigt är det att kunna kommunicera med sina samtida? Mitt val har varit att följa dagens debatt men mest läsa klassisk litteratur. Litteraturen får ge mig tidlösheten, distansen till samtiden. Mediedebatten får tillfredsställa min lust att leva här och nu, av att inte vara avstängd. Så långt är det väl rätt klart. Men amerikaniseringen och popkulturen besvärar mig något. Jag tvivlar inte på att det finns betydande kvaliteter att hämta här. Men har inriktningen på detektivromaner, TV-serier och populärkultur verkligen gjort samtidsdebatten intelligentare? Allt detta måste ju ställas i relation till vad man väljer bort, till vad man inte hinner med.
Var och en får naturligtvis välja för sig, men det är inte helt roligt att bli en främling i tiden, att bara kunna kommunicera med de döda. Jag valde i min ungdom att se fransk och tysk film framför amerikansk. Jag missade säkert en del men jag såg en och annan amerikansk film som fick god kritik. Mera sällan tyckte jag att det var verkligt väsentlig film. Jag hade alltid mer och säga, kunde göra intressantare analyser av europeisk film. Det gör att jag sedan dess har misstanken att samtiden nöjer sig med det som är bra, i stället för att söka det som är verkligt bra.
28 sept.15