Så fick Christina Bergils roman ”Något så vackert” en lysande recension även i Sydsvenskan (15 dec.). Det är Maria Küchen som håller i pennan och det får väl betecknas som en önskerecension. På en gång positiv och insiktsfull. På så sätt har ändå båda morgontidningarna i Malmö recenserat. Tystnaden kommer från Stockholm och Göteborg.
Med tanke på att alla fyra pressrecensionerna har varit positiva, liksom alla vänrecensioner och privata omdömen, kan man lätt göra sig illusioner. Tystnaden beror bara på att det är ett litet förlag, den har utmönstrats osedd, kan man tänka. Men det är förstås inget som utesluter att omdömesgilla personer har läst och beslutat att en sådan här bok skall vi inte slösa utrymme på. Självklart är Christina Bergil inget stort namn. Hennes förra bok fick visserligen anmärkningsvärt goda recensioner men det var fyra år sedan. Och de flesta recensenterna staplade inte bara tomma superlativer utan uttryckte inlevelse och gripenhet. Men inget sådant förvandlar någon till ett stort författarnamn. Eller ens till någon man i fortsättningen bör hålla ögonen på. Det räcker inte med att bara skriva bra böcker.
Och jag har full förståelse för att kulturredaktionerna måste sovra hårt. Jag tänker mig att bortsorterad oläst inte är någon osannolik hypotes. Men i något fall kan ju tystnaden finnas i stället för en total och oinspirerad sågning.
Just Sydsvenskan har ju sågat Christinas två tidigare böcker synnerligen kraftfullt. Dan Jönssons recension av ”Sju vita vargar i ett träd” stack ut genom att vara stort uppslagen och resonerande. Eva Ströms av ”Den jag var innan” stack ut genom att vara den enda negativa recensionen i en starkt positiv kritikerkör.
Dan Jönssons recension fick också en puff på första sidan ”Därför är Chritina Bergils roman ett misslyckande”. Ett ovanligt sätt att behandla en debutant, men hedrar tidningen så till vida som Christina då var verksam på tidningen kultursida. Och, som sagt, man kan inte påstå att hon blev hängd i tysthet. Dan Jönsson motiverade – visserligen för mig obegripligt – sina omdömen. Det skall jämföras med Birgit Munkhammar i DN som nöjde sig med en föraktfull fnysning i en samrecension. Jag missade denna recension trots att jag på morgonen sökte igenom tidningen på jakt efter en recension. Det var först vid eftermiddagens noggranna läsning av kultursidan jag fann den.
19 dec.14