Denna bloggpost beskriver min prostatabehandling. Människor som bara blir illa berörda eller uttråkade av sjukdomsrapporter kan alltså lugnt hoppa över dagens blogg. Jag försöker att så sakligt som möjligt beskriva det jag upplevt och upplever. Det är inte roligt. Jag bedömer underhållningsvärdet vara noll.
Alltså. Jag har den här hösten inte varit riktigt kurant. En prostataförstoring, som konstaterades i början av september tvingade mig att bära kateter. Manifesterat av en påse på benet som i fall av överbelastning fungerade som en fotboja. Jag fick tabletter, väntetiden till specialistläkare var två månader. Hustrun försäkrade mig tvärsäkert att detta var den maximala tiden som man skulle behöva vänta. Det skulle alltså betyda: allra senast inom två månader. Det blev i det närmaste tre. Näst sista november kom jag inför experternas ögon.
Hamnade då ur askan i elden. Befriades från min fasta kateter men skulle själv tre gånger dagligen införa en kateter. Tortyr tre gånger dagligen, alltså, exekverad av mig själv. Själva tanken att kateter förs in var naturligtvis skrämmande. Men sjukvårdspersonalen var duktig. Det blev en kort men häftig smärta. Det är smärtsamt på en fascinerande sätt. Det liknar ingen annan smärta. Det är en rysning som kommer från botten av ens fysiska varelse, känns på en gång existentiell och oerhört fysiologisk, bortompersonlig.
Detta genomgick jag redan när mina fasta katetrar sattes in. Jag gjorde ju om processen två gånger. Nu händer det alltså tre gånger om dagen. Jag misslyckas ofta och det känns som en inkompetensförklaring. Jag har inte tillräcklig kraft i fingrarna. Att vara stark i händer och armar är något annat. Att hålla fast detta slippriga rör, kraftfullt föra ner det och förhindra att det åker ner och upp. Smärtan är en tecken på att jag är på gränsen till att lyckas. Men den kan vara stark. En flod av blod är ingen ovanligt resultat. Med visst humor inser jag att mina skärande skrik påminner om hur smågrisar lät när min fader veterinären behandlade dem. Kastrerade dem, kanhända. De freudianska poängerna ger sig själva.
Men det är skönt att kunna röra sig fritt på stan att kunna bada i badkar. Och att sova utan en påse vid sin sida.
Galenskapen i det hela slår mig bara ibland. Jag urinerar inte helt utan svårighet, men så pass att jag slipper vara nödig. Så vartill tjänar denna tortyr tre gånger dagligen? Upplevelsemässigt kan jag klara mig utan den. Risken för urinvägsinflammation påstås vara stor. Hur stor har jag ingen aning om. Jag var, när jag först testades ett gränsfall, och om medicinen gjort någon nytta kunde man tänka sig att jag idag var på andra sidan gränsen.
Det anses alltså vara en bagatellartad åkomma. Man tycker det är för futtigt för att operera. Därför förses patienten med tabletter av starkare och mindre stark typ. Och får i övrigt kvacka på sig själv bäst han kan.
21 dec.17