Björn Ranelid är arg för att han inte får Piraten-priset. Det är ju ändå objektivt sant att han är den författare som skrivit mest om Österlen. Hävdar han med rätta. Det är ett klart argument. Men tyvärr är det så att de flesta priser som delas ut till minne av någon stor författare eller skribent struntar i kongenialitetsaspekten. Så borde det inte vara, men så är det.
Och inte är Piraten i första hand Österlenskildrare. Ranelid ligger bättre till för Theodor Tufvesson-priset. Finns inte något sådant borde det instiftas. Och hur är det med Björn Ranelids djupare kongenialitet med Piraten? Det har sagts att Ranelids humor inte är framträdande. Men den finns ju. Däremot - och det är värre - kontrasterar hans lyriska, bildrika och lätt sentimentala stil mot Piratens kärvhet. Inte heller har han väl Piratens svärta.
Men, som sagt, man brukar ge priset till någon man tycker är bra. Stora andar är ju när allt kommer omkring sällan kongeniala. Så att misstänka någon lömsk konspiration eller envis illvilja verkar överdrivet. Söker man bara en berättare med litterär storhet vore väl Kerstin Ekman tänkbar. Lägger man större vikt vid det humoristiska momentet får man väl ge det till en komiker som vanligt.
Nå, i år vore det inte förvånande, snarare oundvikligt, om det blir Maria Maunsbach. Författaren till Lucky Lada och jag. Hon har i alla recensioner jämförts med Piraten. Det förträfflige Jan Sigurd, som skrivit en biografi om Piraten, har ju redan fått det.
24 mars 23