Jag har funderat en del på känslomässiga reaktioner på terrorism. Det kan man inte skriva om direkt efter ett terrordåd, eftersom känslorna då flammar så högt. Det är så mycket annat som behöver analyseras snarare än de egna känslorna.
Det har skrivits att om man blir rädd har terroristerna segrat. Och man har invänt att det är naturligt att bli rädd. Vad är man egentligen rädd för? Döden, smärtan, sorgen.
Hur stort skäl har man att känna ängslan? Vi vet att det ligger i livets natur att något säkerhet inte kan ges. Död och smärta kan drabba och vi skall alla någon gång skiljas. Vår fruktan är sällan rationell. Själv har jag en betydande höjdskräck fast jag antagligen löper större risk när jag dagligen tankspritt rör mig i trafiken. Höjder känns läskiga, men jag befinner mig där så sällan och är då så försiktig. Förmodligen är risken för att falla offer för ett terrordåd försumbar medan risken för att snubbla i badkaret är underskattad.
Med det jag mest grubblat på är skillnaden mellan att bli offer för ett terrordåd och att råka ut för en olycka. Vid en trafikolycka kan andra människor vara inblandade. Deras agerande kan vara en bidragande orsak. Men det finns ingen ond vilja bakom. Det är något speciell att falla offer för en annan människas onda vilja.
Det är naturligtvis alltid en skillnad mellan det man kan påverka och det man inte kan påverka. Många människor är angelägna om att vårda sin hälsa. Endast inför det opåverkbara är resignation en rationell attityd. Terrorismen är liksom många andra olyckor något som man tror att man kan vidta åtgärder mot.
Men det sätter igång speciella känslor när det gäller handlingar medvetet avsedda att skada oss. Frågan uppstår naturligen: Vad skall man göra åt dessa förvända människor? Som fyller oss med rädsla som vi garderar med vrede.
Jag tror att gärningsmän är störda människor med låg självinsikt. Det värsta straff som kunde drabba dem är att de inser sin skuld. Annars kan man bara bekämpa det onda tänkande som legitimerar deras gärningar. Här tror jag på religionens positiva roll. Fromhetens röst mot fanatismen. Jag minns framsidan på Charlie Hebdo efter terrordådet. Profeten som gråter.
Och när man talar om känslor. Varför väckte inte Peter Mangs lika starka känslor som terrordådet i Stockholm? Här var ju terroristen länge på fri fot och fortsatte systematiskt med sin terror. Vilket rimligen var värre. Hur påverkade det att Behring Breiviks dåd bara indirekt var riktat mot muslimer, att det var norska ungdomar han mördade? Det tål att tänka på.
27 april 17