Låt mig göra en liten fredaglig uppföljning av mina ämnen. I tisdags grälade Dan Josefsson med Yrsa Stenius i DN (10 dec.) om bortträngda minnen. Det är lika ovetenskapligt som Sicentologi och Hare Krishna, menar Josefsson. Jag skulle vara glad om journalister inte uttalade sig så tvärsäkert i vetenskapsteoretiska frågor. Psykoanalysen i sig är ju vetenskapligt omstridd, jag vill minnas att Skinner använde ordet ”mentalism” om alla psykologier som sysslade med det mänskliga medvetandet. Här finns ju mängder med svåra frågor, hur skiljer sig bortträngning från glömska och glömska från en förmåga att inte se det man inte vill se. Både glömska och den formen av blindhet har vi vardaglig erfarenhet av. Exakt vad är det man inte kan glömma och exakt vad är det som händer när man minns? Dessa frågor bara för att väcka insikt om frågornas komplexitet. Vad är det man har vetenskapligt bevisat? Och hur stor insikt kan man begära av lekmän? Inte bara kunskap om vad som just nu anses vetenskapligt hållbart utan också förmåga att på egen hand genomskåda det som är vetenskapligt ohållbart. När jag läste ett betyg i praktisk filosofi läste jag tillsammans med jurister och jag har nog en känsla av att man inte skall begära för mycket av dem.
Tidningen Dagen (27 nov.) tog på ett förtjänstfullt sätt upp det kristna hatet. Jag minns att jag skrev redan i Lundagård att: ”Det är ett martyrium att vara kristen, eftersom de kristna är så elaka mot varandra”. Nu gäller tendensen att bli föraktfull och hatisk mot meningsmotståndare inte bara kristna utan det är något att tänka på för envar. Men det jag uppskattade hos Dagen var att man exemplifierade med det hat som kom från kristna traditionalister. Det var att exemplifiera med bjälken i sitt eget öga hellre än grandet i nästans. Det är bättre att moralisera över sig själv än att moralisera över andra.
Men i tisdags släppte man fram förebilden Birro (10 dec.) som aldrig har tyckt synd om någon annan än sig själv. Man kan tycka att det blev något av en antiklimax. Det blir en stund av uppvisning i självförhärligande och lättkränkthet. Till och med bakåtsträvare har man kallat oss och sett oss som en sorts Fanny och Alexander-präster. När vi i själva verket har det goda samvetets frid. Som utesluter självkritik och ger oss rätt att rasa mot flummigheten.
Nå, hur är det med att beskylla någon för att vara en Fanny och Alexander-präst, som dukar Bibeln i skallen på folk. Högst förfärligt kanhända, men mycket långt från mer kvalificerat näthat. Och är det mera kränkande än att kalla sina meningsmotståndare tomma och flummiga? Knappast, den stora skillnaden är väl att det ena drabbar Birro, det andra är hans egna ord. Vi får också tro på Birro när han säger att han är förhånad, smädad och förföljd. Men man hade gärna sett direkta citat. Uppenbarligen tål han mindre än han anser att hans meningsmotståndare skall tåla. Stackars Dagen som ville så väl med bjälken och grandet!
Till sist ser jag att Sven-Olov Lööv i Östersunds-Posten (5 dec.) frågar sig vad uttrycket ”Gud är större” egentligen betyder. Större än vad kan man fråga sig. Jag skall berätta en hemlighet för Lööv: Det smarta är att först tolka, sedan angripa. Gud är nog större än alla våra föreställningar om honom men också större än människan i vishet och godhet. Han skulle t.ex. aldrig ha angripit först och tolkat sedan. Men han är större än så. Stor stor nog att överse med ledarskribenter på Östersunds - Posten.
13 dec. 13