Johan Svedjedal har skrivit en bok om litteraturen i Sverige under det progressiva decenniet 65-75. Lyckat nog låter Dagens Nyheter en gammal 68:a, Nils Schwartz från Expressen (23 april), recensera. Det är bra att någon som var med får ha synpunkter på historieskrivningen. Den blir sannare då och som bonus får man en gammal 68:as självförståelse.
Schwartz klagar på att verken ”En orättvis betraktelse” och ”Myten om Wu Tao-tzu” får för liten plats hos Johan Svedjedal. Det håller jag verkligen med om, de hade ett enormt genomslag när de kom. I Aftonbladets anonyma Innerspalt refererades tidens typiska kultursamtal. ”Har du läst den än?”, ”Vad tycker du om den?”, syftande på Göran Palms ”En orättvis betraktelse”. Man behövde inte ens nämna titeln, det var självklart vilken bok som åsyftades. Alltså en bok som förändrade, en bok som alla måste läsa.
Det var typisk för vänstern i det slutande 60-talet att mer intressera sig för världen än för Sverige. Vilket Schwartz uppger som sin egen hållning. Tredje världen och vietnamkriget. Senare kommer, efter gruvstrejken, , en svensk våg (det tidiga 70-talet) med rapportböcker från Gruva och LM, folkets kultur och arbetarromantik.
Beträffande Gustafsson så är det oriktigt att kalla honom liberal. Han började som anhängare av frankfurtskolan och allehanda frihetliga vänsterutopier. Sedan var han en kort tid centerdecentralist för att slutligen bli alltmer högerliberal. Jag glömmer aldrig när han kring 1970 lättat utbrast att det äntligen var möjligt att kalla sig liberal (din fege stackare, det hade jag gjort hela tiden!). Den bisarra personalunionen med Jan Myrdal som ledde till boken ”Den onödiga samtiden”,1974, kan i och för sig beskrivas som en kritik av det socialdemokratiska etablissemanget från skilda politiska utgångspunkter. Men då hade redan vänstern splittrats i Jan Myrdal-maoism och Sara Lidman-vpk. Både Myrdal och Lars Gustafsson hatade Karl Vennberg som var Aftonbladets kulturchef. Och på Aftonbladets kultursida var Sara Lidman helgon.
Måhända är Svedjedal ute efter den litteratur som i efterhand bäst förklarar samtiden. Då väljer man andra böcker än om man söker de i tiden mest inflytelserika, lästa och uppmärksammade. Likaså om man söker tidens bästa litteratur.
Och här vill jag citera Schwartz. ”Slutsatsen jag drar av Svedjedals bok är att åren 1965-75 inte alls var en politisk åderlåtning av den svenska litteraturens kreativa flöde, i vissa fall snarare en vitaliserade blodtillförsel som dagens författare skulle behöva en välbehövlig injektion av. Litteraturen var helt enkel viktigare då.”
Tja. Vad är bra litteratur? Säkert är att man den tiden hade litterära värderingskriterier som bröt med med alla tidigare kriterier och alla senare. God litteratur var den som bäst förklarade den politiska verkligheten och som kunde användas till samhällsförbättring. Alla andra kriterier var onödiga, omoraliska och irrelevanta. En god litteraturbedömare hade inte råd med ett borgerligt själsliv.
Detta är sanningen. Och om Nils Schwartz hittar mästerverk bland det decenniets litteratur som trotsar tiden och har blivit eviga följeslagare, så är han duktig. Finns det något verk i progglitteraturen som kan mäta sig med ”Hans nådes tid” eller ens ”Hans nåds testamente”. Det mesta som haussades då var stendött redan när det kom ut. Var har du dina ögon, Schwartz?
Men för all del, det Svedjedal nöjer sig med är kanske att påstå är att de årens litteratur var vitalare än sitt rykte. Hur mycken litteratur som aldrig blev skriven, därför att den låg fel i tiden, kan dock aldrig vetenskaplig dokumenteras. En annan intressant iakttagelse hos Svedjedal, som jag ser i andra recensioner, är att kultursidorna, kulturdebatten var mer dogmatisk än själva litteraturen. Det ger en intressant belysning åt Gustafssons suck om liberalismen. Bo Widerberg fick efter Ådalen 31 på Aftonbladets kultursida höra att han var en borgerlig pajas. Och det var väl mycket typiskt för kulturklimatet. Dogmatikerna hördes och ingen vågade säga emot dem. Aldrig någonsin profilerade sig en mindre dogmatiskt vänsterhållning mot dogmatikerna. Men man gjorde sitt verk och hoppades på tysta applåder från de mindre dogmatiska eller mer omedvetna. Det som krävdes var att man påstod sig vara vänster. Man tillhörde gänget och sa inte emot de mer profilerade, när man fick kritik.
En gång hörde jag Olof Lagercrantz på en studentafton tala om ”politisk Maranata”, när han angreps från vänster. Min förvåning och tacksamhet var gränslös.
25 april 14