Procopic och DN
Vesna Procopic i Dagens Nyheter talar sig varm för skärpta straff (8 mars). Man måste nämligen ta brottsoffrets parti. Det är en intressant tanke. Det har bara den haken att kopplingen finns inte. Vad tjänar ett brottsoffer på skärpta straff? Jo, kanske känns det bättre. Kanske är hämnden ljuv. Men ärligt talat, är det inte att tillfredsställa det sämsta hos människan? Ty kravet på rättvisa handlar ju bara om hämnd. Det är inte gott för människan att få sina lägsta begär tillfredsställda. Inte ens om hon är en människa som kräver vår empati och vår medkänsla i olyckan.
Men kravet på rättvisa, ropar nu den upprörde! Kräver inte ett brott ett proportionerligt straff? Men det är en undran som inte bottnar i realiteter utan i magi. En metafysisk föreställning om en sorts kosmisk balans. Som skulle vara oberoende av brottsling och brottsoffer. Två vågskålar som väger jämnt. Och denna metafysiska balans skulle gagna någon?
Jag håller med om att man för 50 år sedan verkligen intresserade sig mer för förövaren än för den drabbade. Ingen människa är helt förlorad, den vilsegångne kan räddas och ledas in på den smala vägen. Det var en smula sentimentalt, en illusion om att alla kunde förändras till det bättre. Jag är numera inte alls främmande för tanken att det finns hopplösa fall. Tanken var väl att den som var brottsoffer var en anständig och laglydig medborgare och därför inte i behov av några insatser. Insatserna skulle ägnas brottslingen.
Men det bästa man kan göra är ju att sätta honom ur stridbart skick. I någon mån till glädje för brottsoffret. Men framför allt för alla som annars hade drabbats av honom. Att utan sentimentalitet men också utan onödigt inhumanitet förhindra honom från att fortsätta på den inslagna vägen.
Och mycket annat kan man göra för det faktiska brottsoffret. Traumabehandling, ekonomisk ersättning. Att bli sedd och beaktad. Ingen kan vara oberörd av att oförskyllt utsättas för en sådan kränkning.
Men som en ironisk illustration till denna blogg kan man läsa dagens huvudledare (13 mars) i Dagens Nyheter. ”Den som begår onda handlingar måste bestraffas. Att vilja se rättvisa skipad , oavsett hur man definierar det, är ett djupt mänskligt behov och rättskipning förekommer i alla samhällen vi känner genom historien. Det handlar inte bara om att genom straff förebygga nya brott utan om att straffet i sig har en balanserande funktion både för offret och för hela samhället. I det moderna rättsstaten har vi hittat en form för det här som i idealfallet både skyddar de oskyldiga och med lagom tyngd bestraffar de skyldiga.”
Detta illustrerar allt vad jag i bloggen polemiserar mot. Läsaren kan fundera på vad ”behov” här betyder. Och detta magiska tänkande
står alltså i en tidning där man på första sidan kan läsa devisen: ”För en upplyst värld”.
13 mars 23
6 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Wodehouses Cocktaildags
Nästa inlägg: Gustavsson om Teodorescu
Det finns en enkel och rätt självklar anledning till att hårdare straff är meningslösa. Nämligen att den som begår ett brett inte räknar med att åka fast.
Även om A,B,C och D åkt fast, så håller E det för sannolikt att han kommer att klara sig. Dagsböter eller dödsstraff spelar ingen roll - de får mig inte.
Du har förstås noterat att Alice Teodorescu nyligen har värvats till DN:s ledarredaktion?
mvh Magnus
Jag håller helt med. Här följer en analys jag gjorde efter att ha läst din text.
A. Den koppling mellan brottslingen och brottsoffret som finns är brottet. Den kopplingen finns alltid. Det är den koppling som har uppenbar relevans för straffet. Andra kopplingar mellan brottsling och brottsoffer, som har relevans för bedömningen av straffet i ett senare skede, kan uppenbarligen finnas (bekantskap, någon närstående etc.).
B. Beträffande straffets funktion. Brottsprevention — förhindrande av ny brottslighet — är en viktig funktion för straffet och utmätande av straff.
C. Straffets preventiva funktion kan rättfärdigas med utilitaristiska eller konsekvensetiska argument: om brottslingen sitter inlåst, hindras han från att begå nya brott. Men denna motivering för straffet som prevention är generell och kan lätt leda till godtycke och man skulle behöva en mer rättvisande motivering som tar hänsyn till de omständigheter som är specifika för ett givet brott och för varje typ av brott. En konsekvensetisk motivering för ett givet straffsystem, som inte enkelt kan avlägsnas, är att det upprätthåller rättssäkerheten i samhället: utan straff för dem som begår brott — och det kan vara allt från våldsdåd till ekonomisk brottslighet — skulle vårt sociala liv vara osäkert, mer osäkert än det nu är. Och ytterligare ett konsekvensetiskt rättfärdigande av straff är att frånvaron av straff eller alltför lindriga straff för svåra brott tenderar att underminera det allmänna rättsmedvetandet. Men strängare straff motiveras å andra sidan ofta med att det allmänna rättsmedvetandet kräver det, så hänvisningen till ett rättsmedvetande är tveeggad: argumentet är med andra ord svagt.
D. Ett brotts karaktär kan från brottsoffrets perspektiv grovt beskrivas som att brottsoffrets livsmöjligheter tillfälligt eller permanent begränsas eller försämras. Ännu mer generaliserat kan det avbräck brottet innebär för brottsoffret definieras i termer av förlust av tid — för ett fullvärdigt liv eller ett liv i paritet med det personen tidigare levt. Den tid det tar för individen att reparera den skada som åstadkommits osv. och börja leva ett ”normalt” liv igen med utgångspunkt från hans individuella förutsättningar kan ses som ett grovt mått på ett givet brotts gravhet.
E. Det måste finnas någon proportion mellan ett brotts gravhet och straffet, givet principen om straffets funktion som brottsprevention och rehabilitering. Det vore absurt att låta en person som begått ett svårt brott löpa (givet bevisning osv.). Motsatsen är också absurd: dödsstraff kan inte rättfärdigas med rationella argument, men det är förenligt med principen om straff som vedergällning, alltså den metafysiska idén om en rubbad moralisk (samhällelig) balans som måste återställas genom utmätande av straff för att upprätthålla den individuella och kollektiva moralen i samhället.
F. Snarare än att rättfärdiga straff som prevention osv. med strikt utilitaristiska argument anser jag att ett annat rättfärdigande är möjligt. Min slutsats är att brottspreventionen samt rehabiliteringen av brottslingen rättfärdigas av att det ur brottsoffrets synvinkel skulle innebära en orättvis fördelning av förlorad tid, den förlust som var en följd av brottet (förlust av tid för ett ”normalt” liv, förlust av livsmöjligheter osv.), om brottslingens tid för ett normalt liv, för realisering av livsmöjligheter etc. inte reducerades på motsvarande sätt, som skett för brottsoffret. Rättvisa är ett notoriskt svårhanterligt begrepp. Men om ”rättvisa skall skipas”, anser jag att ett resonemang längs de här linjerna kan rättfärdigas och rättfärdigar ett mot brottet proportionerligt frihetsberövande för att, om möjligt, rehabilitera brottslingen och förhindra ny brottslighet.
G. Men hjälper frihetsberövandet av brottslingen egentligen brottsoffret, om man bortser från den brottsförebyggande effekten som kan påverka brottsoffrets situation och ofta gör det (genom att brottslingen sitter bakom lås och bom)?
Tuus Dag Wiberg
Jag tackar för ditt inlägg och håller dig räkning för den tid och tankeansträngning det kostat. "Jag håller helt med", skriver du. Men det verkar som om du har en helt annan mening. Vilket du naturligtvis har rätt till.
tuus Lars Westerberg
Tiden tycks ju vara ett större problem för dig. Jag har påpekat det paradoxala att du inte har tid med en egen blogg. Men tid att skriva långa kommentarer till min blogg. Du behövde ju inte använda bloggen till något annat än att publicera dina kommentarer där.
tuus Lars Westerberg