Vi närmar oss julglädjen och det får mig att fundera. Jag brukar säga att mänsklighetens problem är lidandet, både det egna och andras. Det är därför som kristendomen och buddhismen är relevanta religioner. Därför de svarar båda – fast på olika sätt – på mänsklighetens grundfråga.
Lyckan är däremot inget problem, brukar jag hävda. Den ställer i grunden inga frågor. Förbittras den så förbittras den av falska skuldkänslor. Varför skall jag vara lycklig, när andra är olyckliga? Och så är det åter olyckan som är problemet.
Men så tänker jag på den julglädje som kan vara en fasa för många barn. Den spritdränkta julglädje som kan slå över. Det börjar måhända så bra i gemytlighetens och festlighetens tecken. Och så förvandlas det till fasa.
Nu är ju exalterad glädje något annat än lycka. Jag tänker också på de bipolära där glädjen egentligen inte alls är någon glädje. Utan snarare ett desperat försök att hålla sorg och depression på avstånd.
Måste man då varna för all glädje som går till överdrift? Jag är inte så säker på det. Jämntjockheten behöver inte vara ett ideal. Troligen behöver vi ett mått av extas och inspirerade ögonblick, av rus. Det är inte helt lätt att balansera och hur man lyckas med det är en fråga om levnadskonst. Medan lidandets tunga fråga är: ”Hur står vi ut med andras lidande och vårt eget?”, tycks frågan hur vi balanserar vår egen exaltation, så att den inte skadar vare sig oss själva eller vår omgivning, vara en fråga av anspråkslösare dignitet.
För små barn är föräldrarna en trygghet. Man måste kunna lita på att de är igenkännliga. Vi har alla erfarenhet av små barn som blir förtvivlade när mamma byter frisyr. Därför kan också en lätt ångest uppstå när föräldrarna på grund av salongsberusning inte är alldeles sig själva. Och då är man ändå långt från de ruskiga bråk som kan förvandla ett barns julafton till ett helvete.
Själv har jag egentligen bara positiva erfarenheter av brännvin. Min far hade gott ölsinne. Han tog dagligen två snapsar till maten. Han var hela tiden igenkännligt berusad. Han var mest vanlig när han inte var fullt nykter. Gemytlig, glad, berättande. Tvärsäker och temperamentsfull i diskussionerna. Jag tror att ingen av mina föräldrar hade några dolda djup. Den hemska sanningen av ”in vino veritas” (i vinet sanningen) gällde inte för dem. De var inte tillräckligt sofistikerade för att bära några masker. Jularna var trevliga. Jag har svårt att förklara varför jag blev nykterist. Det handlar kanske om den livsrädsla som gjort att jag alltid är ytterligt försiktig.
22 dec. 15