Jag läser sjätte delen av Karl Ove Knaustgårds Min kamp. Den sex band långa och mycket omtalade och haussade romanserien. Jag har drygt hundra sidor kvar men eftersom denna del är på 1120 sidor tycker jag att jag har kommit till slutet. Knausgård berättar alltså med ovanlig uppriktighet om sitt liv och nu i sista delens sista parti berättar han om priset för detta. Han verkar tagen på sängen, han har möjligen anat att det kunde bli problem, men det är först nu när de självbiografiska delarna börjar komma ut, som han förstår vidden av det hela. Jag har lätt att förstå hans reaktion. En författare talar till sin läsare, berättar uppriktigt om sitt liv. Det, som sägs, sägs i förtroende. Men så kommer det sociala in som egentligen är ovidkommande. Människor som råkat leva där och då känner igen sig, alla sociala kontrakt är kränkta, de finner sig till sin chock vara utlämnade och förrådda. Det blir ett lidande för alla inblandade.
Faktiskt har jag upplevt lite av detta. När jag skrev i studentpressen, Dackekuriren och Lundagård, praktiserade jag uppriktigheten. Människor sa till mig att de häpnade över att jag vågade vara så självutlämnande. Jag hade lika lite som Knausgård några illusioner om att denna uppriktighet kunde bli total. Man ljuger alltid, det finns alltid saker som man inte vågar skriva om. Det är som det är och inte något särskilt intressant konstaterande. Vad jag försökte göra var att vara så uppriktig som möjligt vilket är en annan sak.
Men förutsättningen för min uppriktighet var min ensamhet. Jag hade ingen familj, det jag skrev hade inte konsekvenser för någon annan. Dessutom är jag en hämmad och livsfeg person, jag hade inte mycket att bekänna. Hur rolig och spännande är en munks uppriktighet?
Det inkompetenta och inkapabla hos mig? Det är ju rena kåsörkvaliteterna. Töntigheten är något som man kan avvinna humor. Men det var smärtsamt och jag skrev om det som smärtsamt. Roligt blev det först när ljuset över mina dagar förändrats. För en lycklig människa är tönteriet en humoristisk tillgång.
Men det kom alltså en människa in i mitt liv. Och därmed också en svärfamilj. Det löste sig av sig själv genom att jag aldrig klarade övergången från studentpress till rikspress. Jag flyttade min spalt från Lundagård till Expressen. Hur kunde jag vara en sådan idiot? Uppriktighetsproblemet var en ringa del av problematiken. Det är som om Knausgård i sjätte delen hade fått börja från scratch. Hela det personliga tilltalet, hela den fortlöpande dialogen med läsaren, spolierad. Jag hamnade bland en massa andfådda mediefigurer, säkert kompetenta för sin uppgift och säkerligen fulla av välvilja mot lantliga figurer som inte begrep vad det ville säga att skriva i Expressen. Men här blev uppgiften dem för svår. Jag blev inte långlivad i Expressen.
Man kunde inte bygga sitt författarskap i Expressen på idén om en kontinuerlig dialog med läsaren. Kvällstidningsläsaren var kontinuerligt otrogen och en person utan minne. Detta försökte Arne Ruth förklara för mig. Jag måste göra något annat. Men jag ville inte göra något annat. Jag ville tillföra något nytt.
I ljuset att senare erfarenheter kan jag skatta åt min naivitet. Kulturredaktioner är inte genomsyrade av oegennyttig välvilja. Kulturen har inte förädlat dem. Det är hemskt att säga, men det är så. Här kämpar karriärister om makten. De svaga rösterna skall tystna, min röst skall höras. Man kan möjligen sträcka sig så långt som till en viss gruppegoism men länge i altruism går man aldrig.
Men nu handlade det alltså om uppriktighet. Jag fick aldrig tillfälle att på allvar pröva den. Att vara uppriktig om mitt sexuella begär var väl det enda som lät sig formuleras. Den feministisk-puritanska linje som då dominerade debatten gjorde det emellertid svårt. Jag skulle visserligen inte kalla denna linje det minsta feministisk, själva förnekade dess företrädare att den var det minsta puritansk. Jag försökte skriva som om detta tabu inte fanns och blev varsamt nedstruken. Jag har dock ett vagt minne av att min nya släkt föreföll förskräckt. Dock föll jag snabbt ur Expressen och sedan blev det lugnt och tyst.
Bara en gång hade jag ett kontroversiellt inlägg under Obs-tiden. Just detta höll min yngsta lilla barn för höra men en kompetent dagisfröken stängde av radion innan katastrofen var ett faktum. Man åkte buss på utflykt och det var därför man hade radion på. Barnen jublade, det var ju Petrus pappa som pratade i radio. Så nära var jag katastrofen. Tack gode himmelsskockare, att det finns andra vuxna med bättre omdöme. Men Lasse Söderberg sa till mig att han tyckte det var ett bra inlägg.
Men för familjen Knausgård blir det mycket katastrof och mycket lidande. Och det otäckaste är förstås inte en vettlös farbror som är rasande över sin brors kränkta ära. Utan den förtvivlade hustrun och författarens förtvivlan över andras förtvivlan.
30 jan.15