Lätt yrvaken återvänder jag från påskvilan. Jonas Thentes artikel om näthat i går i Dagens Nyheter (22 april) kräver mycket eftertanke. Så den återkommer jag till. Och i övrigt har naturligtvis den centrala kristna högtiden avkastat en del intressant teologiskt material.
Mikael Mogren skriver på dymmelonsdagen i Kyrkans Tidning (16 april) det självklara om Uppdrag gransknings smygfilmning av själavårdssamtal. Den som behöver skyddas i dessa sammanhang är naturligtvis konfidenten, den som söker själavård. När det gäller prästen är det snarare bra om någon tar sig in i det slutna rummet och ser vad som pågår. Så att inget maktmissbruk äger rum. Det är naturligtvis en situation där det finns en frestelse till maktmissbruk, som alltid i stödsituationer. Att då börja prata om den nödvändiga respekten för ”självvårdsrummet”, som tidningen Dagen och andra upprörda, är att sluta rummet för insyn genom ett oberättigat säga sig försvara konfidentens intressen. Jag hänvisar till ett tidigare blogginlägg i ämnet.
På påskdagen försvarar Ann Heberlein i Sydsvenskan (20 april) den klassiska försoningsläran. Den är hårdsmält för moderna människor – till och med för präster. De kan inte ta till sig det kärva budskapet att människan är syndfull och i behov av förlåtelse. Men det är väl inte så svårt att ta till sig.
Men kan man tro på en gud med ett sådant behov av att straffa att han måste straffa sig själv för att hans kärlek förbjuder honom att straffa människan. Kan man tro att ett sådant väsen är på en gång allintelligent (allvist) och allgott? ”Kan man tro på Gud?” är en bra fråga. ”Kan man tro på en gudsbild som förvandlar Gud till en demon?” behöver man däremot knappast fråga. Det erinrar mig om att jag tidigare polemiserat mot Ann Heberlein när hon skrev en paradartikel i Dagens Nyheter om sin gudsbild. Hennes lösning på teodicéproblemet är att hellre villkora Guds kärlek än att villkora Guds makt. De som säger så tror sig ha god matsmältning men för mig ter det sig mer som sadomasochism.
Det stora problemet med den traditionella försoningsläran är att Gud varken kan vara allgod eller allvis. Men Ann Heberlein är fullt tillfreds med allmakten. Hon föraktar kärlekens socker och förmodligen också det klara förnuftet. Men för makten har hon stor beundran.
23 april 14