Något har hänt Susanna Popova som hon tycker är mycket obehagligt (Svd 18 april). Hon har lite svårt att förklara detta. Hon måste jämföra både med den gyllene regeln och me too. Och det blir inte klarare av det.
Det som faktiskt hänt är detta. Någon har gått bakom Susanna Popova och hennes närstående och talat om dem i sin mobil. Och det finner hon djupt obehagligt.
”Håller vi alla på att bli tokiga?”, frågar hon. Nej, det som hänt är väl att känslan för integritet har försvagats. Människor skvallrar på Facebook och säger de mest privata saker som var och en kan läsa. Man vet att man är övervakad och att ens dator kan bli hackad. Det är inte lönt att försöka ha något privatliv. Det blir konvention att allt kan ske öppet och att ingen annan heller behöver respekteras.
Nu berättar Susanna Popova ingenting om telefonsamtalet. Popova har blivit igenkänd och den telefonerande meddelar sin interlokutör att de går där på gatan. Kanske är det inte värre än så. Och då kan man väl tycka att det är ganska harmlöst. En helt annan sak är det om hon rapporterar något diskrediterande. Är det något man kan skämmas över blir det en helt annan sak. De närmar sig en misstänkt lönnkrog eller en livligt frekventerad swringerklubb. Jag hörde just att de använde n-ordet. Läsaren inser dock att i så fall skulle inte Susanna Popova kunna berätta det. Och då måste hon utesluta detta. Hon har i så fall en begriplig indignation, som hon tyvärr inte kan göra begriplig.
Och det är väl ett typiskt fall när den gyllene regeln inte fungerar. Tycker man inte det är viktigt med integritet för egen del så har man svårt att respektera andras. Här är det snarast viktigt att inse att människor är olika. Om den som drabbas av integritetskränkningen känner sig kränkt så bör man be om ursäkt och omedelbart sluta med dessa dumheter. Så det liknar väl mera me too. Man är inte välkommen att tala om för världen att man sett en som skriver i Svenska Dagbladet på gatan. Och då bör man låta bli.
Ändå är det ju lite konstigt att man inte vill att det skall bli allmänt känt att man går på gatan och skriver i Svenska Dagbladet. Men den närstående personen var kanske någon som man inte vill bli sedd med. Någon hemlig älskare eller så där. Och då har man verkligen skäl att känna sig kränkt. Men har man inte råkat kyssa personen i fråga så är det ju inget konstigt att promenera med en karl. Kan ju vara någon man skall intervjua.
24 april 19