I min barndom kom jag över en roman med nationalsocialistisk tendens. Jag var elva/tolv år och en van läsare av bigglesböcker. Så någon risk för att jag skulle byta sympatier förelåg inte. Jag fick den av en aningslös tant, en veterinäränka, som skulle flytta och därför gav bort ett antal böcker. Förmodligen var hon helt ovetande om vad hon gav bort.
Den kom ut i Sverige 1933 och är skriven av en viss Hanns Heinz Ewers. Jag har läst någonstans att han räknas som den bäste, minst dålige, av de tyska rent nationalsocialistiska författarna. Då bortser man naturligtvis från de stora författare som ansågs nazismen närstående och något besmittade. Gerhard Hauptman och Ernst Jünger. I Frankrike brukar man ju räkna med tre, med den bindgalne Celine, som den ende som är riktigt ihågkommen.
Men Ewers är en snäll partiförfattare. Och den här boken är en hyllning till den tidige martyren Horst Wessel, som mördades av kommunisterna. Jag tror att denna bok i mycket har präglat min bild av de nazistiska idéerna. Och när jag nu läser om den är det ett par saker jag finner intressanta.
Antisemitismen spelar så gott som ingen roll i boken. Det citeras ett par grovt antisemitiska sånger riktade mot Berlins polischef. Denna centrala del av ideologin lyser annars med sin frånvaro. De nazistiska koryféerna hyllas på ett ytligt sätt. Det är deras utstrålning det talas om, dr Goebbels lysande och besjälade ögon. Och att Horst Wessel har dubbelt prästerligt arv poängteras flera gånger. Kommunisterna är i grunden fina grabbar som blivit vilseförda och skall vinnas över till nationalsocialismen. Värst är de dekadenta och homosexuella, slöddret och avskummet på Kurfürstendamm, som Horst genom turister kommer i kontakt med. Det är detta som behöver rensas upp.
Ändå, när han kommer i kontakt med en stackars prostituerad, så tänker Horst att hon ju ändå är en tysk flicka och tar henne under sina vingars skugga och försöker få henne att avstå från sitt yrke. Och där utspelar sig ett embryo till ideologisk diskussion när Horst blir kritiserad av sina partikamrater i SA. Diskussionen finns med för att visa att Horst är en sann anhängare av jämlikhet som lyssnar på sina partikamrater. Men argumentet är att han förfallit till kristet medlidande.
Grundhållningen är hela tiden svärmisk nationalism och den religiösa tonen är påfallande. Som sig bör i en helgonbiografi.
Horst Wessel är student. Men lik vilken 68 som helst beslutar han sig för att proletarisera sig. Han blir alltså chaufför och gatuarbetare och agiterar på sina arbetsplatser. Det är en diskussion med en kommunist som får honom att inse att det är detta han måste göra. Han framhåller för kommunisten det bisarra i att säga sig kämpa för mänskligheten när man i första hand kämpar för sin klass. Och kommunisten svarar honom att han som student aldrig kan förstå proletärerna. På den punkten inser han att kommunisten har rätt. Därför proletariserar han sig. Alla måste vara lika, det skall inte finnas studenter och proletärer, utan bara tyskar.
Det är riktigt att SA representerade nationalsocialistiska vänstern, som blev utrensad under de långa knivarnas natt.
Detta alltså om mannen som skrev den nazistiska kampsången och på ett tidigt stadium blev offer för gatustriderna mellan kommunister och nazister. Våldet skildras som något så självklart att man aldrig reflekterar över att man dödar människor.
Annars har historieskrivningen varierat beträffande vad som verkligen hände, när Horst Wessel dog. Dock lär den nazistiska vara korrekt såtillvida som att kommunisterna ringde på Horst Wessels dörr och sköt ner honom. Inte heller detta skildras med någon indignation utan som något man måste räkna med i kampen. Däremot står väl uppfattning mot uppfattning när det gäller föreställningen att Horst Wessel försörjde sig som hallick. Eller om han, som här, försökte rädda en prostituerad från att gå under i träsket. Hon är också här f.d. kommunist som spionerar för nationalsocialisterna.
Horst Wessel framställs alltså i första hand som tysknationell. Det kan vara både sant och taktiskt. Det fanns flera tysknationella falanger och det gällde att övertyga om att nationalsocialismen var den falang som de tysknationella borde satsa på. På samma sätt hoppades man fortfarande vinna över kommunister och de borde inte på det här stadiet demoniseras. Det man främst betvivlar i denna helgonbiografi är att man kan ha så mycket renhjärtenhet, insikt och mognad, när man ägnar sig åt gatustrider. Den infantila äventyrslust och brutalitet som måste ha funnits har den idealistiske författaren tydligen bortsett från.
22 okt.15