Det är inte lätt att bli klok på Bengt Pohjanen och jag tvivlar på att man kan bli det. Jag har just läst hans bok ”Gränsgångare – 68”. Lockad av det magiska årtalet. Än en gång är det den kristna studentvänstern som står i fokus. Det är så underligt för den som var vänsterliberal, ateist och kulturradikal de åren och som alltjämt är det. Jag tyckte alltid att den kristna vänstern var så sympatisk. Villig att lyssna på sina meningsmotståndare, ropade aldrig invektiv eller diskuterade huruvida det var taktiskt eller inte, att avrätta sina meningsmotståndare.
I stället får man en känsla av att uppgörelsen med den kristna vänstern handlar om något annat. Att det är andra motsättningar som det handlar om. Teologiska och personliga.
Och på Pohjanen blir man som sagt inte klok. Han använder det inte omedelbart begripliga uttrycket gränsgångare. Förmodligen menar han det tillstånd när man står på gränsen till något utan att riktigt vara med. Han har samma förhållande till studentvänstern som senare till laestadianerna. Wanna be är ett annat uttryck han använder. Men det stämmer inte riktigt när det gäller hans hållning till 68. Efteråt kan han antyda att han är en gammal 68 och det är därför han gör uppror mot den auktoritära Svenska kyrkan. Men medan han är i Uppsala under de magiska åren gör han snarare uppror mot den nyvaknade politiseringen. Han blir ledande KDS -are. Han försäkrar visserligen att han är djupt främmande för KDS. Så man får väl betrakta honom som en gränsgångare i förhållande till moralkonservatismen. Ty KDS essens och idé vid den här tiden var moralkonservatismen. Fader Lewi försvarade för övrigt USA krig i Vietnam.
De enda teologer som behandlas med uppskattning är Hjalmar Sundén och en för mig okänd reservofficer som heter Geo Widengren. Ragnar Holte, Carl-Henric Grenholm och Rutger Bråkenhielm (kan syfta på Carl Reinhold Bråkenhielm) hånas. Man tvivlar också lite grann på Pohjanens minne. Per Frostin och Martin Lind avhånas, men de är förvisso lundensare. De gästspelade kanske någon gång i Uppsala. Särskilt under det stora kyrkomöte som ägde rum sommaren 68 och där Pohjanen var med tre dagar. Sedan blev han sjuk. Om Martin Lind framhålls det, två gånger upprepat, att han var kriminell. Hans kriminella gärning var dock att han protesterade mot apartheid genom att vara med och sjunga ”We shall overcome” i domkyrkan. Man misstänker starkt att Pohjanen inte minns ett kväck. Men har läst de senaste böckerna i ämnet.
En poet Folke Olofsson som nämns i förbigående är möjligen Folke Isaksson.
Som politisk analytiker är Pohjanen svag och slarvig. Han påstår att VPK hyllade Stalin. Även deras ledare C.H. Hermansson gjorde det, framhåller han. Men 68 var partiet avstaliniserat tack vara C.H. Hermansson. Och de kvarvarande moskvakommunisterna bröt sig ur bildade på APK 1977. Hermanssons hyllning är från Stalins död 1953 och då var förstås hela partiet stalinistiskt. Löjeväckande är också Pohjanens beskrivning av majrevolten. Där Marcuses anhängare kastar masken och börjar kämpa för en total samhällsomvandling. Marcuses motståndare sägs Ayn Rand ha varit. Men den nyliberala ideologen var tämligen okänd vid den här tiden och hade inga anhängare i Sverige. Och poängen i Marcuses tänkande var total samhällsomvandling. Tyckte man att detta var att gå för långt var man inte anhängare till Marcuse.
Pohjanen är okonventionell och antiauktoritär. Lysande predikant, lärd och originell. Och snarare gränslös än gränsgångare. Han är dessutom folklig, humoristisk och fantasibegåvad. Han kommer i konflikt med biskopar och Kyrka och om detta är det efter avslutad läsning svårt att döma. Kanske är hans mest positiva insats att avslöja auktoritära drag och taktisk karriärism bland salighetsverkets ämbetsmän. Klara tankar och skarpsinniga analyser är det däremot ont om i hans bok. Själv framstår han som en mystiker och skämtare, känslostyrd och med sinne för människors rika nöd. Någon klar linje ser man aldrig. Om det nu inte finns en väl dold agenda. Vilket jag inte tror.
29 nov. 19