Agneta Pleijels Dubbelporträtt är inte stor litteratur, men har alla andra förtjänster. Boken handlar alltså om målandet av ett porträtt. Och denna porträttmålning har ägt rum i verkligheten och porträttet finns kvar.
Det är Oscar Kokoschka som målar Agatha Christies porträtt. Den kända deckarförfattarinnan porträtterad av en framstående modernistisk konstnär. Att porträttet alls blir till är ett initiativ från hennes man och hennes älskade barnbarn. Enligt boken. Hur det i verkligheten gick till, kan läsaren inte veta.
Agneta Pleijel gör författarinnan ytterligt motsträvig inför tanken att porträtteras. Bortkastad tid att bara sitta och låta sig bemålas. Och hon finner väl sitt utseende inte precis lämpat för något porträtt överhuvud taget.
Men det blir av. Kokoschka vill ha liv och rörelse i porträttet och han försöker förmå författarinnan att berätta engagerande händelser. Då kommer det liv i ansiktet, hoppas han. Men författarinnan är både realist och psykolog. Hon utfrågar i stället konstnären. Hans stora kärlek har varit Alma Mahler, en i konstnärskretsar känd femme fatal, gift med kompositören Gustav Mahler. Det är det stora såret i hans liv och när han väl har börjat prata säger han mer än han tänkt och vill. När förhållandet är över har han också ett chockerande sätt att handskas med sin fortsatta bundenhet och kärlek. Agatha Christie lyssnar. Men det kommer liv i hennes ansikte.
Men också Agatha Christie måste berätta om sitt livs centrala episoder. Hon har levt ett spännande och äventyrligt liv. Men hon har sällan förlorat sin kontroll och sin behärskning. Lika kompetent som när hon skriver deckare. Utom en gång när hon blir tvungen att fly från sitt liv. Det har också ägt rum i verkligheten, hon var en tid försvunnen och man letade efter henne. Och fann henne slutligen på ett hotell i en främmande stad, Harrogate. Förklaringen var att hon drabbats av minnesförlust.
Agneta Pleijel har sin egen tydning av denna gåta, kanske baserat på vad man numera vet. Det är en medveten flykt. Ett försök att fly som först bara drivs av en längtan att komma bort. Men som leder henne till hotellet och från den stunden blir hennes flykt medveten. Hon skriver in sig under falskt namn. Och lever sedan ett stilla liv bland de övriga hotellgästerna. Tystlåten, men lyssnande. Jag har själv haft denna känsla mången gång när jag varit på resor. Hemifrån men med ett tillfälligt boende någon annanstans. Som att uppleva ett alternativt liv.
Jag har inget förhållande till Oskar Kokoschka. Han är bara ett av de modernismnamn som flutit förbi i mina museivandringar. Men nu har jag absolut ett förhållande till honom. Agatha Christies författarskap tycker jag inte om. Jag ha pliktskyldigast läst enstaka av hennes mest berömda böcker. Mordet på Orientexpressen. Den som i dag heter ”Och så var de bara en” läste jag i skolan och har sedan läst den även på svenska. Det är en genial idé och det är en spännande bok. Och Begravningar är farliga läste jag av en slump som barn. Dorothy Sayers är däremot lysande och skriver ofta om Oxford, vilket jag som student emeritus gillar.
Däremot tilltalas jag av icke litterära skäl av äldre engelska damer som skriver böcker, Enid Blyton, Richmal Crompton och alltså också Agatha Christie. Det har varit roligt att vara tillsammans med henne och Oskar Kokoschka under läsningen.
26 feb. 21