Begås det politiska svek så finns det alltid ledarskribenter som är städslade för att försvara sveket. Deras trovärdighet är lika med noll. Men det kan ju alltid vara intressant hur de försöker ge sveket legitimation.
Nu är det Karin Phil på Göteborgs – Posten (16 maj) som är ute och försöker. Hon har kommit fram till att det där med att hålla på idéer är något religiöst. Religiöst i dålig mening alltså.
Överdrivet, vidskepligt. Partier måste förändras och är ansvariga bara inför sina väljare. Moraliska trossatser som står över tid och rum, som är större än att vara ett parti som vill få inflytande över Sverige, är rena vidskepelsen. Vad säger Karin Phil här? Jo, att makt är rätt. Det är religiöst att vara trogen sina värderingar. Det hela handlar ju bara om att få inflytande. Eller makt med ett ord som inte låter lika bra.
Detta säger hon därför att en lång rad tidigare inflytelserika ledare inom det liberala partiets föregångare, det som hette Folkpartiet, lämnat partiet. Det är personer med hög trovärdighet. Det är inte orimligt att det skär dem i hjärtat att ta ett sådant drastiskt steg. Desto starkare måste deras skäl vara.
Men låt mig säga något mer grundläggande. Det enda anständiga skäl som finns för att syssla med politik är starka värderingar. Makt och inflytande är bara till för att man bättre skall kunna tjäna sina värderingar. Är man liberal måste man tro på frihetens sak. Man kan naturligtvis ha helt andra värderingar, men då är man inte liberal. Och om man med tiden får helt andra värderingar så är man inte längre liberal.
Jag håller med om att liberalernas väljare inte längre är några liberaler. Ett partiledning som vill vara trogen sina väljare bör naturligtvis fortsätta sin antiliberala linje. Det är en illusion att tro, som Sakine Madon på Upsala Nya mycket riktigt påpekat, att partiet av väljarna skulle tvingas att återgå till liberalismen. Så ser situationen faktiskt ut.
Hur kan det vara så konstigt att liberalernas väljare är antiliberaler? Avliberaliseringen har gamla rötter. Det var Jan Björklund som började och sedan har antiliberalismen blivit alltmer rakryggad och konsekvent. Vilket naturligtvis lett till att partiet bytt väljare. Tills den nuvarande harmonin mellan väljare och valda har inträtt.
Och jag noterar Johan Pehrsons kommentar till Cecilia Malmströms avhopp. Hon uttrycker ett missnöje med att partiet försatt vänsterpopulisterna i opposition, menar Pehrson. Men vilka är vänsterpopulisterna. Finns det några sådana? Som hyllar folket vars inneboende klokhet är större än politikernas. Senast jag såg några vänsterpopulister var maoisterna under det galna kvartsseklet. ”På lång sikt är det folket och inte reaktionärerna som är de verkligt starka”.
Jag tror Johan Pehrson egentligen menar det vänsterliberala etablissemanget. Men det skulle se för illa ut om en liberal partiledare angriper liberalismen. Han kan inte vara lika uppriktig som sverigedemokraterna.
18 maj 23