Lagerkvists verk verkar rimliga och föga originella. Visst är det Bödeln, Dvärgen och Barabbas som är hans stora verk. Onda sagor är ojämn, ibland känns det ruskigt förlegat, mossigare än den mesta som Heidenstam och Karlfeldt åstadkom, men vissa noveller är onekligen tidlösa. Och Gäst hos verkligheten är fruktansvärt bra. En besynnerlig människas enkla bekännelser från en beklämmande barndom.
Men är Pär Lagerkvists dramatik verkligen så ospelbar? Jag minns att jag såg ”Midsommarnattsdröm i fattighuset” på TV under min skoltid och fann den ganska gripande.
Bödeln är, tror jag, den svaga länken i klassikertrilogin. Den har fått sin nimbus av att vara en tidig antinazistisk klassiker. Men är en ganska svagt verk om man tittar närmare på det.
Men jag har alltid varit anti-Lagerkvist. Jag har menat att han står sig dåligt i jämförelse med en fantasibegåvning som Hjalmar Bergman och med en genomtänkt intellektuell ironiker som Eyvind Johnson.
Det jag har emot Lagerkvist är två saker. Hans religiösa problematik är endast giltig för dem som misslyckas med att frigöra sig från en from uppväxt. Det kräver alltså en from bakgrund och en misslyckad revolt. Gud finns inte men är missnöjd över att ha blivit övergiven. Ingmar Bergman gestaltade den religiösa frigörelsen på ett mycket intressantare sätt. Kanske brottas Bergman ett tag med Gud innan han kommer loss, Gud blir under vägen ibland en spindel och en demon. Lagerkvist bara lämnar det kvava rummet och där finns Gud på något sätt kvar. Lagerkvist är för seren för att brottas med Gud och varken troende eller ateister kan förstå vad som bekymrar honom.
Antinazistern Lagerkvist tycks ha alltför mycket gemensamt med sina fiender. Det är samma romantiska kritik av förnuftet, samma antiintellektualism som hos nazisterna. En högstämd humanism mot barbari och brutalitet det är ingen effektiv idékritik. Är inte dvärgen snarare den kämpande kulturradikalen än den konservative revolutionären?
Dvärgen är väl det verk jag brottats hårdast med. Min invändning där är omöjligheten att göra motsägelsefria tolkningar. Ett verk får gärna vara mångtydigt, tillåta många tolkningar och att ha dessa tolkningar i huvudet samtidigt kan ge verket djup och komplexitet. Men av Dvärgen kan man inte göra en enda motsägelsefri tolkning. Man står med en massa halva tolkningar av vilka ingen är möjlig.
Kanske är detta ett alltför hårt krav. Kanske räcker det med att ett verk är gåtfullt och tanke- och känslostimulerande. Kanske kan samma sak sägas om många konstnärliga verk, Dostojevskijs romaner och Werner Herzogs filmer. Jag förnekar inte att Dvärgen är ett märkligt verk. Men jag har dessa invändningar.
Så jag instämmer i Leif GW Persons tack till Dagens Nyheter. Och överlåter åt honom och Jan Arnald att ömsevis reflektera över varandras storhet.
26 mars 14