Ibland när man läst morgontidningarna kan det lämna efter sig en rysning av obehag. Men kanske handlar det bara om att dra för stora växlar på en trend. En högerpopulism som blir alltför optimistisk. Som kräver att den allt envetnare rösten skall få genomslag.
I måndags hände detta (28 sept.) Rubriken på DN:s ledare var: ”Det måste bli konstigt att vara rasist igen.” Det kändes befriande.
Men att kalla det konstigt är en ganska mild formulering. Och mildheten är också ett symptom. Man skall vara vänlig och nyanserad och tolerant mot alla. Men någonstans måste väl gränsen gå. Vem är man om man är tolerant mot mobbare och översittare?
Hur konstig är en rasism som stöds av en betydande del av det svenska folket? Som förekommer hos företrädare för ett av de stora riksdagspartierna. Konstig i betydelsen ovanlig kan den då inte vara. Men konstig i betydelsen skändlig? Jo, det är den ju fortfarande. Varje gång sådant dyker upp hos sverigedemokraterna tar partiledningen avstånd och rensar ut. Hyckleriet är lastens hyllning åt dygden, sa La Rochefoucauld. Än så länge beivras sådana konstigheter allmänt.
Men så läser jag Anne-Marie Pålsson i Sydsvenskan (28 sept.). ”Vi inordnar oss i en struktur som bygger på vissa föreställningar som exempelvis tron på jämställdhet och 'människans okränkbara rättigheter' . Därför att det gynnar oss. Och skapar ordning i samhället så länge som den idémässiga överbyggnaden står i överensstämmelse med medborgarnas sanna uppfattning. Gör den inte det klarar den inte konfrontationen med verkligheten.”
En skön själs bekännelse. Idéer skulle alltså alltid vara maskerade intressen. En intressant teori men svår att göra trolig. Den som är privilegierad gynnas t.ex inte av jämlikhet, men kan ändå brinna för det hen anser vara rätt. Och män kan vara feminister, vita antirasister, heterosexuella fiender till homofobi.
Men naturligtvis är det lite kusligt det Anne-Marie Pålsson säger. Vad händer med en demokrati när medborgarna inte omfattar de demokratiska grundvärderingarna? Det ser vi i Ungern och Polen och Ryssland. Donald Trump är troligen ett exempel på annat. Där handlar det nog mindre om att han röstats fram därför att han representerar värderingar hos en viss opinion. Och mer om att han representerar psykopatologin hos många människor.
Nå, i alla fall. Illiberal demokrati är en bra beteckning. För vi måste ju kunna benämna sådana samhällen som varken är diktaturer eller demokratier i vanlig mening. Och det är klart att om den illiberala demokratin vinner majoriteten av medborgarna så får vi ett radialt annorlunda samhälle. Det är inte konstigare än att Hitler röstades fram och fick makten genom normala demokratiska koalitioner.
Nu styrs Pålssons intressepolitiska synsätt också av en övertygelse att ett samhälle behöver sina värdringar för att hålla det samman.
Är det inte de ena värderingarna, så är det de andra. Vad hon egentligen vill plädera för är en öppenhet mot andra värderingar. Och det kan man ju tycka. Om man tror att värderingars enda funktion är att hålla samma samhället. I det avseendet är de ena värdringarna så goda som de andra.
29 sept. 20