I den besynnerliga debatten om kulturkändisbarnen dyker det ena bisarra påståendet efter det andra upp. Det är många med kulturellt okända namn som passar på att yttra sig. Och det är bra. Men det de säger är inte alltid så bra.
Senast var det en man i Göteborgs – Posten, Morgan Palmqvist, (23 mars) som berättade att han skrivit en avhandling med en epokgörande tes. Man måste inte bara ta hänsyn till samhällsklass, menade han. Han hade funnit formeln: samhällsklass+ uppväxtort= reell samhällsklass. Och det var ett viktigare problem i kulturlivet än korrupt svågerpolitik.
Om detta kan sägas. Barndomen betyder mycket för en människa. Tre saker är relevanta i det här sammanhanget. Den mentala säkerhet hon bär med sig genom livet, de kulturupplevelser hon hade möjlighet till och hur mycket intellektuell stimulans hon kunde hämta hemifrån. När det gäller säkerheten spelar dock individuella faktorer in. Ett barn kan bli knäckt i vilken samhällsklass som helst. Jag tänker mig också att den karriärism som kan finnas i överklassen och den revanschism som kan finnas i underklassen kan vara en viktig drivkraft till framgång senare i livet. Samtidigt som det gör individen mindre harmonisk, mindre lycklig, mindre hel. Man blir helt beroende av sina prestationer. Det ger kanske framgång i kulturlivet. Men som gammal överliggare tillåter jag mig att tro att ett kulturliv huvudsakligen befolkat av sådana människor är ett sämre kulturliv.
Och jag har svårt att tro på platsens stora betydelse. Den betyder knappast något alls om ens föräldrar har akademisk utbildning. Det är sämre med det kulturella utbudet i Sävsjö och liknande små platser, ont om teatrar, konsthallar, biografer och museer. Men det skapar inga bestående mindervärdeskomplex. Det är bara att senare i livet flytta på sig.
Men det är klart att kommer man från underklassen kan ju storstadens bibliotek, teatrar och konsthallar ge en viss kompensation. Kanske stärker det självförtroendet om man tidigt kan börja kompensera för sin samhällsklass. Men det är samhällsklassen som är helt avgörande.
Och allt är inte bara barndom. Det är nog alldeles sant att det därefter är nätverk som är vehiklar för framgång.
Själv är jag son till en veterinär och uppvuxen i Vaggeryd, Sävsjö och Ljungby. Det ansågs fint att vara veterinär i Sävsjö. Själva småstadsmiljön gjorde väl uppblåstheten bara större, kan jag tro. Vem skulle brytt sig om en veterinär i en storstad? Ens på den tiden.
Så Stockholms fördelar handlar nog inte så mycket om barndomen. Utan på att det är där de stora fiskarna simmar.
29 mars 21