Det var en inte ointressant förklaring till palmehatet som Yrsa Stenius hade i går i Dagens Nyheter. Palmes självsäkerhet och självsvåldiga beteende, som ett utmaning mot jantelagen. Man får en känsla av att hon tycker att Palme representerar en tredje nivå, en överklass över överklassen. Som får dem som brukar opponera mot jantelagen att känna att det finns någon som är dem överlägsen och faktiskt borde hållas i schack med hjälp av denna lag.
Det får mig att tänka på något i Palmedokumentären som ingen har lyft fram. Palmes omedelbara stöd till Harald Edelstam. Och hur oerhört befriande detta är att se för den som studerat Sveriges politik under andra världskriget. Någon befinner sig i omedelbar livsfara. Skall man hjälpa måste detta noggrant prövas och gå genom alla instanser. Ofta nog löster sig då problemet under tiden av sig självt, genom att den som skall hjälpas hinner gå under. Det ser man gång på gång när man studerar Sveriges andravärlskrigethisoria och nog kan man erinra sig att liknande saker hänt också i vår tid. Och plötsligt- en gång i historien- så inser någon att man måste ge omedelbar hjälp och besluta får man göra i efterhand. Jag tappar hakan. Äntligen någon som bryter mot reglerna, som drar upp åsnan ur brunnen fast det är sabbat.
Sedan har jag förstås en fruktansvärd misstanke att en stor del av orsaken till palmehatet är av oerhört primitiv natur. Utseendet och i någon mån rösten. Skarpskurna, vassa drag, lysande ögon, ett leende, som kan verka överlägset och hånfullt.
Vad är det om inte en gammal djävulsbild? Det är ingen som skulle erkänna så primitiva reaktioner och därför intellektualiserar man.
Det har gått en dokumentär om Jan Stenbeck på TV. Den har jag inte sett på grund av den olust jag känner inför denna människa. Men man har i samband med den diskuterat Jan Stenbecks intellektuella tidskrift Moderna Tider. Ann Charlott Altstadt gör en korrekt analys i Aftonbladet (19 jan). Ideologiskt fungerade Moderna Tider, som den perfekta ideologiproducenten för kapitaliser som tröttnat på vänsterdominansen. Ledande och briljanta f.d. vänsterintellektuella gavs utrymme för att sjunga liberalismens lov. Det såg jag och påtalade hela tiden när det begav sig. I dag kan man kanske med redaktören Göran Rosenberg med förvåning minnas vilken kvalificerad och stimulerande tidskrift det var. Den som köper idéer och deras bärare kan synas ha en viss respekt för andliga värden. Det skulle man kanske inte ha tilltrott Jan Stenbeck. Att han slösade pengar på intellektuell debatt.
Men dagens Axsess är lika bra. Men den befolkas inte av människor som vunnit sina sporrar inom vänstern. I varje fall har skribenterna i fråga varit höger så länge att det inte längre stöter.
Det var ett underligt decennium 80-talet. Det är också anmärkningsvärt hur snabbt de gamla maoisterna accepterades inom borgerlig press. Det gick utmärkt att fortsätta sin karriär till höger. Inte så konstigt eftersom maoisterna hade konservativa och populistiska drag. Man var nationalister, försvarsvänliga, moral- och kulturkonservativa, skeptiska mot feminismen. Jan Myrdal kunde ett tag predika detta i Svenska Dagbladet. ”En klok karl, Jan Myrdal”, sa de gamla överstarna och snodde sina mustascher.
Men framför allt var maoisterna mer antisovjetiska än någon svensk höger. Det var inte så konstigt att de var välkomna. Bara de lät det där med socialismen sjunka undan.
Och det gjorde de snart. Sovjet var ett rött skynke för borgerligheten, men Mao representerade kanske något som inte var fullt så illa. Avskyvärt nog, naturligtvis, men i alla fall. En viss pekingdiplomati kunde man tillåta sig. Gamla nazister borde man inte ha i sin led, ej heller stalinister och leninister. Men maoismens speciella form av stalinism fortstod man sig inte på. Maoisterna var fortsatt välkomna i salongerna.
22 jan.13