”Per Olov Enquist var en av det svenska 1900 – talets största författare, kanske den allra störste” skriver Björn Wiman i DN (27 april) med anledning av författarens bortgång. ”Så var det sagt”. Tillägger han. Förmodligen i känslan av att han sagt för mycket. Och det är lätt att ta till överord när någon nyss har dött.
Parodiskt nog återfinns samma överord hos Karin Olsson i Expressen (samma dag). Och skam vore det väl annars. När man nu är kvällstidning och P. O. Enquists egen kvällstidning till på köpet, vill man förstås inte låta sig överträffas av förmiddagspressen.
Men man må betänka: Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman, Pär Lagerkvist, Eyvind Johnson, Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Tomas Tranströmer. Enquist var helt visst en betydande författare. Och var och en som har en egen röst är omistlig. Men jämför man honom med hans egna samtida stora svenska författare, Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Kerstin Ekman, Sara Lidman, Jan Myrdal, Lars Noren och Birgitta Trotzig, så blir det väl mera relevant. Fast där kan man väl ändå inte våga säga mer än ”en av de största”.
Per Olov Enquist var en mycket svensk författare, Som vuxit upp under Gud och Jante, till prägling och revolt. Puritanismen, bystämman, församlingsrådet. Per Gunnar Evander är väl den mest typiske. Men Sara Lidman och Göran Palm, är också solklara exempel. Men Enquist växer på många sätt ut ur sin bild. Han är en rolig, spirituell författare, tänk på Tribadernas natt och Ur regnormarnas liv. Och de satirer han skrev tillsammans med Anders Ehnmark. Eller hans muntra lättsamma ton när han skrev om idrott. Hans kåseri om Birger Buhre ”Gonnarr” i Katedralen i Munchen har blivit en humoristisk klassiker. Gärna framförd av Ernst Hugo Järegård.
Det är också påfallande hur fixerad vid förlorare och svikare, Per Olov Enquist är. Sekonden och Magisk cirkel. Och på det som gör ont på allvar. Smärtpunkter, är något jag förknippar med P. O. Enquist. Jag undrar om han inte har präglat uttrycket eller åtminstone använt det på själen för första gången.
P. O. Enquists stora politiska pålitlighet beskrivs också i dödsrunorna. Men det fanns en flirt med avgrundsvästern när det begav sig, när det skulle behövts ett rejält avståndstagande. Enquist citerar med gillande Mao i Legionärerna. Och hans hyllande av Pol Pot är ju klassiskt. Horhuset utrymt, endast hallickar kan sörja, skrev han när Pol Pot tagit över. Lägg märke till hyllningen och att den är puritansk motiverad. Och att han i likhet med Sven Eric Liedman försäkrar att Sovjet aldrig kommer att gå in i Tjeckoslovakien straxt före invasionen tillhör väl de mer flagranta missbedömningarna.
Det kan verka ogeneröst att påminna om detta en dag som denna. Jag har läst och sett mycket av honom som gripit mig och berört mig. Kapten Nemos bibliotek och I lodjurets timma, kanske främst. Men jag ville ta upp det som andra inte nänns.
28 april 20