Expressens lokalutgåvor, Kvällsposten i Malmö och GT i Göteborg, finns det sällan någon anledning att bry sig om. Materialet är likartat med stockholmseditionen och uppträder någon gång en lokal skribent så brukar hen ersätta någon som finns huvudtidningen. Och man vill ju inte missa huvudtidningens osannolika ledarskribenter eller den centrala kulturredaktionens Karin Olsson eller Jens Liljestrand. Även om de senare vanligen är kloka och sällan får en att ta sig åt huvudet. Men en stjärna förfogar dock Kvällsposten över och det är Ola Wikander. Honom är det sorgligt att missa.
När han i söndags skrev om Lund och Oxford (29 jan.) var det naturligtvis oemotståndligt. Han berättar att han alltid varit fascinerad av Oxford.
Och nämner Dorothy Sayers och Brideshead Revisited. Och han har aldrig kunnat låta bli att jämföra med vår egen Alma Mater i Lund.
Nu har han åkt till Oxford och vistats där en vecka utan att oxfordromantiken krakelerat. Det kan bero på den begränsade tiden och att han rört sig i en begränsad del av Oxford. Reserverar han sig.
Själv känner jag på samma sätt för Oxford och mina litterära källor är desamma. Min kloke svåger har dock påpekat för mig att Lund snarare är Sveriges Cambridge än Sveriges Oxford. Om det nu har någon betydelse. Vid ett längre besök i Uppsala insåg jag att man kunde spegla sig i den staden också. All uselhets hemvist visade sig ha vissa drag gemensamma med Lund. Hemstaden spegelvänd, lik och olik.
Wikander talar om att hans bild av Oxford varit präglad av att den litteratur han läst speglar en förfluten tid. Och med detta har han alltså jämfört dagens Lund. Det finns dock en bot mot detta som gör jämförelsen mer relevant. Och det är lundatraditionen, lundalitteraturen. Att inte heller i Lund leva enbart i nuet. Att låta Lund vara både sitt nu och sitt förflutna. Liksom man kan låta Oxford vara det.
Wikander talar också om Lunds snett leende självironi. Ja, det är väl något som skiljer Lund från Uppsala. Som har en tendens till högtidlighet och självhögtidlighet. Redan Ola Hansson talade om ”uppsvensk fanfartomhet”.
De engelska universitetens förhållande till sig själva är väl svårare att bedöma. Brittisk humor är ju känd för att vara distanserad. Och Monty Python från Oxbridge har aldrig tycks mig främmande. Jag vill påpeka att Hasseåtage är en produkt av Luppsala.
Men det är något särskilt med att ha varit Sveriges andra universitet. Platta poesier från Lund och den akademiska bondbyn, det är utgångspunkten. Hur stolt man än blir över sina traditioner så är det bäst att ha med detta i traditionen också.
31 jan.17