I Kerstin Ekmans En stad av ljus berättas om hjältinnans korta och bohemiska period i Uppsala.
Något kan jag ju känna igen. Att komma till universitetet från en småstad och den vilsenhet man känner i en ny miljö. Så jag kom att tänka på mina första terminer i Lund.
Jag var 20 år och läste precis som Kerstin Ekmans hjältinna Nordiska språk. Parallellt med de övriga kurserna stilistik, fonetik, landsmålsalfabetet, läste vi norska och danska. Vi började med norska och vår lektor Ivar Orgland var själv nynorsk poet. Vi sysslade alltså med nynorska poeter. Tre och tre tilldelades vi en nynorsk poet. Och vi tre skulle gemensamt skriva en presenterande text om poeten i fråga. Sedan skulle vi välja två dikter var och analysera dem.
Den vi tilldelades var Tormod Skagestad.
Jag blev mycket starkt gripen av hans poesi. De övriga medlemmarna i gruppen var väl mer distanserade.
Jag ansåg vid den här tiden att diktanalys var en ytterligt meningslös sysselsättning. Diktaren hade ju sagt vad han ville säga i sin dikt och på det sätt hen ville att det skulle sägas. Jag kunde inte begripa vad alla omskrivningar skulle tjäna till. Numera ser jag mer poängen med det hela, genom att fundera kring en text kan man förstå den bättre, se hur tankeinnehåll och form samverkar. Men det kräver ju en speciell form av begåvning. Det är väl troligt att valhänta försök på gymnasienivå inte kunde göra detta klart.
Men jag hade min stora upplevelse av Tormod Skagestad. Som egensinnig elevrådsordförande visste jag att man kunde bryta mot regler och konventioner. I stället för att analysera talade jag om min starka upplevelse.
Hur reagerade man på det? ”Jag tror lektor Orgland blev lite rörd”, sa en flicka till mig. Jo, han kommenterade aldrig mitt regelbrott. Kanske tänkte han att jag var en liten novisch som man fick behandla med varsamhet. En annan flicka sa att det var ovanligt med en pojke som var så öppen och personlig. Det uppskattade jag mycket eftersom en av mina ambitioner var att bryta med könskonventioner. Betänk att året var 1965.
Men jag blev studentrepresentant hösten därpå. Tillsammans med en mycket vacker och snäll flicka. Hon tog sig lite grann an mig under min kristermin. Hon berättade att det också fanns de i studentgruppen som karaktäriserat mig som överspänd. Jag kan inte precis säga att det sårade mig och jag tyckte det var bra att jag fått veta det. Men lite ledsamt var det kanske. Och säkert ökade det min självdistans.
Men hur var det med själva dikterna? Jag får väl som anslutning ge en av de dikter jag valt. Den heter ”Je bögde meg stille – og gråt”.
 
Stum har ho samla sitt mörke hår.
Sitt mörke gull. Moldsvarte traer
löfta månen tor havet, full.
Og havet låg der. Ho sa: Je går.
 
Men mine hendar fannt ikkje ro.
I stein, kvit som rav, högg dem ho in.
Je dikta ho ut i skyer och hav!
I regn och vind. Je lot drömman gro -
 
Da kom ho tebars att. Kjakan var våt.
Ut har ho slått har ho rivi sitt hår!
Breia det for meg. Stolt har je stått.
Stumt har ho gått.
 
- - - -
 
Je bögde meg stille og gråt.
 
Den andra dikten tycker jag är för lång för att citera. Den handlar om en tågresa i natten, där en efter en stiger av. Och till sist får diktaren själv stiga av. Stiga ut i mörkret. Billeten gjalt ikkje lenger.
20 jan. 21