Det förs en underlig advokatyr om samtyckslagen. De som påpekar att den inte löser alla problem har naturligtvis rätt. Det är inte lätt att bevisa något när offer och förövare varit ensamma och ord kanske står mot ord. Men nog har situationen blivit åtskilligt klarare om det fordras ett explicit ”ja”. Vilket prat att det skulle försämra offrets situation, att hennes kroppsspråk och klädedräkt skulle bli fokuserade. Om det finns ett uttalat ja eller saknas ett dylikt, torde det vara ointressant hur man är klädd och hur man uppträder. Det är bara ordet som räknas.
Och det är naturligtvis bra för alla inblandade. Den som säger ja tar aktivt det fulla ansvaret för sina handlingar. Man kan inte efteråt komma och säga att man inte menade vad man sa. Att motparten missförstod. Ett uttalat ja eller nej gör situationen tydlig. Och det måste respekteras och kan i efterhand inte ändras. Ångra det, kan man naturligtvis. Men man kan inte i efterhand göra sig ansvarsfri.
Tvetydighet och manipulation kan väl inte helt elimineras genom samtyckslagen. Men nog ökar den tydligheten. Varför säger då Thomas Bodström i Expressen (21 april) och Alice Teodorescu i Göteborgs – Posten (20 april), Marcus Svensson i Smålandsposten (20 april) och Hallandspostens ledarsida (21 april) något annat?
26 april 16