Åsa Linderborgs försök att gå in i Knausgård-debatten visar hur komplicerat det är (Aftonbladet 24 maj). Hon har svårt att handskas med den. De beror på att Knausgårds artikel behandlar många separata frågor och att han på ett förvirrat sig glider mellan dem. Vad har litteraturens rätt att vara mångtydig och icke uppbygglig, egentligen att göra med det svenska åsiktsklimatet?
Litteraturen har rätt att vara mångtydig och icke uppbygglig. Det gäller också den litteratur som med alla medel söker illudera verklighet. Det senare är alltså inte någon ursäkt för att betrakta litteratur som verklighet. Hur många enögda som än – med rätta - känner igen sig i porträttet av synålen. Litteraturens frizon måste värnas.
Det betyder inte att författaren har rätt till samma mångtydighet och tvivelaktighet när han uppträder som debattör. Här är det klarhet och förnuft som gäller. Knausgård kan uppenbarligen inte riktigt skilja på detta. Ambivalens är en känsla. Det står var och en fritt att bekänna sin ambivalens. Men man bör handskas med den förnuftigt, analysera den och kritisera den. Eller ge skäl pro et contra och bekänna att man för egen del suspenderar sitt omdöme. Det kan kanske i några fall bidra till klarhet och motverka enögdhet Men är alltså inget argument vare sig för eller emot.
Det svenska debattklimatet är bättre än det danska och det norska. Det måste jag tyvärr erkänna trots att jag älskar Danmark och Norge men förhåller mig ytterst ambivalent mot mitt fädernesland.
Det beror förmodligen inte på att människor är annorlunda i Sverige. Det som skiljer är offentligheterna. Och det beror i sin tur på att svenska publicister och politiker valt annorlunda än danska och norska. Är vanliga människor annorlunda beror det på att det offentliga pratet i viss mån påverkar vanligt folk.
Hur är det då med enögdheten? Jo, Sverige har nordens största konsensus. De seriösa debattörerna i Sverige, som gärna vill vinna sina sporrar genom att debattera, väljer alltså att inte utmana denna konsensus. Utan i stället hävdar de att de är de enda som i sann mening representerar denna konsensus. Ni är egentligen omedvetet rasister, sexister och homofoba. Förr gällde det att vänstrast nu gäller det att vara politiskt korrektast. På så sätt kan även svenskar ha en lidelsefull debatt.
Den danska debatten är öppnare och mindre stringent. Man har en större tolerans mot avskyvärda värderingar och halvtänkta tankar. Den norska debatten liknar den danska men står närmare svensk debatt än vad den danska gör. Men jag tror inte att det är några nationalegenskaper - vad nu det kan vara - som gjort att man valt som man valt. Ett antal personer har vid ett visst tillfälle gjort sitt val i de respektive länderna. Och så har det vuxit fram skilda debattkulturer.
Vad man kan tycka sämst om i svensk debatt är när man ersätter argument med indignation eller slappt införstått flinande, av klassisk mobbingkaraktär.
Sedan har Åsa Linderborg rätt i att det stora problemet är liberalernas massmediala övertag. Jag är sällan överens med Åsa Linderborg men jag beundrar hennes stridsvilja och hennes intellektuella format. Aftonbladet och Dagens Etc är viktiga motvikter. Man får vara glad för den kvalitet som finns när det kvantitativa underläget är så stort. Det måste sägas någon gång när stridslarmet inte fördövar.
26 maj 15