Stina Oscarson är säkert en sympatisk människa. Därför blir man så ledsen över att hennes försöka att förstå inte lyckas bättre. Hon anstränger sig ju verkligen.
Nu har hon skrivit en lång analys i Svenska Dagbladet (21 maj) efter hennes samtalsserie med kontroversiella personer, mest högerextremister. Och försöker beskriva hur hon känt och hur hon förhåller sig. Hon har inte blivit smittad av deras åsikter, men hon har lärt sig något.
Nu skulle hon vilja vara tyst så länge att folk till sist börjar tröttna på att lägga sina egna ord i hennes mun. Det förefaller som om hon kände sig missförstådd.
Allt man säger måste tolkas och det finns inget entydigt språk. Man får alltså, så tydligt det går, klargöra sina intentioner. Då kommer många att vägra förstå. Men många kommer också att förstå. Tystnad löser ingenting. Det blir bara tyst ett tag. Och alla kommer inte att gilla ens intentioner, fast de förstår dem. De är de mänskliga villkor vi är underkastade.
Stina Oscarson erinrar om Göran Hägglunds tal om verklighetens folk för tio år sedan. Jag hade redan då förståelse för Göran Hägglunds resonemang, även om han blandade ihop vissa saker. Estetiska värderingar med politiskt/moraliskt åsiktsmonopol, nämligen. Vi har i det här landet under efterkrigstiden haft en kulturradikal hegemoni. Alltså är alla som inte är kulturradikaler missnöjda. Inget konstigt i det. Det behövs ingen sociologisk analys för att förstå detta. Att göra det till en klassfråga är onödigt. Men det är alltså vad Stina Oscarson lärt av Chang Frick.
Är klimatångest en statusmarkör för medelklassen? Det är korkat att inte tro på vetenskapen. Att säga att man tror på vetenskapen kan vara ett sätt att säga att man inte är korkad. Har man då gjort en statusmarkör? Kanhända kan det uttryckas så. Men medelklassen, hur ser den sociologiska analysen ut här? Det förutsätter kanske ett visst teoretiskt intresse för att tycka något alls om vetenskapen. Och där kan det ju möjligen undersökas sociologiskt empiriskt var detta intresse förefinns.
Att kulturell appropriering skulle vara rasism är naturligtvis nonsens. Det är absolut inget fel med kulturell appropriering. Det är utmärkt att kulturer lånar av varandra. Det kan lika gärna betraktas som en hommage.
Så klassförakt är det kanske inte när Teskedsorden förutsätter att den som inte förstår att kulturell appropriering är rasism, själv är rasist. Det är väl snarare sekteristers förakt mot oliktänkande.
”För liberalism förutsätter samtidigt att vi inte utgår från att någon är idiot”, skriver Stina Oscarson. En inte helt glasklar mening. Betyder det att utgå från att ingen är idiot. Det är ju uppenbart falskt. Det finns idioter, vilket i det här fallet betyder dumbommar. Att utgå från att oliktänkande är idioter är däremot dumt. Ibland är de det, ibland inte.
Stina Oscarson vill till sist förklara reaktionerna mot hennes intervjuer med rädsla för andras åsikter. Det är nog en befogad rädsla. Det som ofta sägs får ett sken av normalitet. Självförakt uppstår ofta genom att man internaliserar medmänniskors fördomar om en själv. Jag tror det var Mikael Katz, som en gång för länge sedan anförde det som ett judiskt problem under nazitiden. Jag tror inte vi är för lite sociala utan för mycket. Vi vill gärna tro att det ligger någonting i vad människor säger. Det svåraste är att lyssna och lyssna kritiskt.
24 maj 19