Det pågår en debatt mellan Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk å ena sidan och Elina Pahnke och Ida Ölmedal å den andra, som påstås handla om transpersoner och kanske delvis gör det. Det är utomordentligt olyckligt. Ty transpersoner är en behjärtansvärd minoritet som man önskar allt gott. Men var debatten borde handla om är en vetenskaplig teori (eller kanske hypotes) som är till den grad konstig och orimlig. Så vitt jag förstår emanerar den från Judith Butler och hon är högst prominent och inte det minsta behjärtansvärd. Så man borde koncentrera angreppet på henne. Jag försökte mucka gräl med henne i Obs, men passusen ströks, om jag minns rätt, av behjärtade feminister på redaktionen. En karl som hoppar på en renommerad feminist. Vad kunde det vara annat än det vanliga gubbgnället! Missförstår och grumsar, det är vad de gör.
I hela mitt liv har jag hävdat att själen inte har något kön. Kroppen har det förstås, vi har ju olika genitalier, men det är inte så betydelsefullt. Det viktiga är att själsligt är du bara människa. Och kan välja vad du vill av traditionellt manliga respektive kvinnliga egenskaper.
Vad Butler säger, om jag nu har fattat henne rätt, är att kroppen har inget kön men själen har det. Våra kroppsliga olikheter är en ren konstruktion. Hur det kan vara så skulle jag vilja att Elina Pahnke och Ida Ölmedal förklarade för mig. Och helst utan att blanda in transpersoner.
Själen däremot har ett kön. Hur skulle man annars kunna känna sig som kvinna? Man skulle naturligtvis i stället kunna betrakta sig som man med traditionellt kvinnliga egenskaper. Det ligger ingen orimligt i det. Och könsroller är förvisso något socialt konstruerat. Så det är fullt möjligt att vilja bli betraktad och behandlad som kvinna. Om detta är progressivt kan man fråga sig, är det inte att konstruera ett kön till själen?Eller att acceptera etablerade fördomar? Den diskussionen lägger jag mig tills vidare inte i. Men det strider åtminstone inte mot allt förnuft.
För länge sedan läste jag en artikel I Aftonbladet, där någon hävdade att manliga och kvinnliga hjärnor är olika. Därför kan man vara född med en kvinnlig hjärna men med manliga genitalier. Jag fann det då komiskt, men jag tänker nu att det faktiskt är det bästa försöket hittills är göra orimligheten en liten smula rimligare. Men vi föds ju inte med vissa egenskaper utan bara med dispositioner. Resten växer fram i ett socialt samspel.
Nog måste man få påpeka vetenskapliga orimligheter. Även om dessa orimligheter har glatt en utsatt minoritet och tyckt att det stämt bra med hur de spontant känner och upplever.
26 april 21