Jag skrev i tisdags om min väg till pennan. Hur svårigheten att kommunicera med min omgivning fick mig att börja skriva. Min kloka hustru påpekar att det kan hända att mina läsare fann mig lika obegriplig. Det är lite fascinerande. Man ser en människa som misslyckats med att kommunicera och nu fantiserar att han är förstådd av sina läsare, därför att han inte har några säkra belägg för motsatsen. Men så illa är det inte.
Jag var nämligen högst medveten om att många läsare fann mig obegriplig. Det var så att säga en allmän åsikt hos de flesta studenter i Lund. Men skriver man är träffytan stor. Förstås man av en på hundra är det mer än många. Jag brukade skoja om att jag skrev för ”the unhappy few”. Det var en omvändning av Stendahls uttryck att han skrev för ”the happy few”, alltså för en begränsad elit. Mitt uttryck var förstås dubbeltydigt. Handlade dels om den minoritet som delade min dåliga smak men också om den som på ett eller annat sätt delade mitt existentiella utgångsläge, ensamhet, olycka, främlingskap. Dessa läsare hörde också av sig, pratade med mig, jag förstod att de i viktiga avseenden förstått. De andra lämnade mig därhän och besvärade mig inte.
Åsikter väcker naturligtvis instämmanden respektive kritik. Att människor av det skälet reagerade var helt naturligt och mindre intressant. En läsare skrev till mig att han avskydde mig på grund av mina sexualradikala åsikter. Det var inget näthat, det var ett djupt emotionellt uttryck för en äkta värderingskonflikt. Jag blev mycket glad. Han hade förstått vad jag hade sagt och han förbehöll sig rätten att avsky det. Samt den person som var ansvarig för åsikten.
När jag lämnade studentpressens skyddade verkstad mötte jag ofta skribenter som hellre imponerade än kommunicerade. Jag har ofta kritiserat sådant. Speciellt märker man det i debatt och opinionsbildning. Trots idéopportunismen och tendensen att svänga med tidsvindarna är tvärsäkerheten vid varje enskild tidpunkt betydande. Starka opinioner är inte varaktiga men omfattas vid en given tidpunkt av många och med stor fanatism. Det finns något oäkta i detta. ”Jag har rätt därför att det är den åsikt som just jag valt och när det gått en tid väljer jag kanske självmant din, men det är fortfarande jag som har rätt.” Vad jag vill säga är alltså att kärleken till idéer ofta är mindre än kärleken till den egna prestigen. Detta gäller den offentliga debatten i Sverige. Naturligtvis finns det många wannabes utanför den som fungerar på samma sätt. Man kan se det i vissa läsarreaktioner.
På senare år har jag också blivit medveten om maktaspekten också i privat kommunikation. Hur ofta det handlar om, inte att förmedla någonting, utan att etablera maktrelationer. Jag är feminismen evigt tacksam för etableringen av ordet ”härskartekniker”, användbart långt utanför männens och patriarkernas värld. Ord som fungerar som självhävdelse. Inte att ha ordet i sin makt men utöva makt genom ordet.
28 mars 13
Nästa blogginlägg tisdagen 2 april