Det fanns en artikel på DN:s kultursida (28 nov.), skriven av Ludwig Schmitz, som jag faktiskt tycker att man borde refuserat. Den belyser den s.k. kulturprofilens destruktiva verksamhet. Men artikeln är inte särskilt upplysande och den fyller läsaren med undran. Ty vad berättar mannen? Att han varit anställd hos kulturprofilen. Han har under denna tid varit fylld av olust. Han har inte direkt något att peka på, men han mådde inte bra. Han nämner i förbigående att man tafsade på honom men menar ändå att ha kom undan eftersom han var man.
Artikeln handlar alltså om hans olust, störd nattsömn o.s.v. Men ingenting om vad som föranledde denna olust. Om artikelförfattaren såg något och inte slog larm, har han ju skuld. Om han inte såg något, var kommer hans olust ifrån? Är det kanske det gamla fenomenet att man, när man fått höra att någon är skum, i efterhand slogs av tanken, att man nog anade att det var något fel på honom. Utan konkretion står läsaren undrande.
I värsta fall kan det handla om alibism. Att ha varit anställd och inte slagit larm är ju inte så bra. Men skriver man om det och berättar hur olustigt det var, har man kanske tryggt placerat sig bland offren. Men då gäller det att göra detta troligt utan att konkretisera.
För all del, samtalstonen, atmosfären kan ha varit olustig nog. Varför protesterade ingen annan? Om jag reagerade med olust, hur var det då för dem som verkligen visste något, resonerar artikelförfattaren. Att atmosfären var olustig kan ju vem som helst gissa. Och att någon kan ha känt och lidit av detta finns det heller ingen anledning att betvivla. För det ovetande läsaren infinner sig emellertid tanken att betonandet av olusten är ett sätt att distansera sig och hålla sig skuldfri.
Och så står Dagens Nyheter där. Det är ju hot stuff med kulturprofilen. Och om någon berättar hur det var måste det ha högt läsvärde. För en tidning gäller det dock att hålla huvudet kallt. I det skick som artikeln står där, borde den aldrig ha publicerats.
29 nov.17