David Brolins bok om vänsteravfällingarna, ”Omprövningar”, som kom i våras kunde inte vara bättre. Det är en bok med ett högt förklaringsvärde. Fri från moralism visar den på yttre och inre orsaker till omsvängningarna. Och exemplifierar med sex ledande intellektuella som Brolin analyserar mera ingående. Eftersom samtliga är män har han fått kritik för sned könsfördelning. Men urvalet kan naturligtvis lika gärna kritiseras på andra grunder. Själv kan jag inte komma på några kvinnliga renegater. Vad som hände med Sara Lidman och Maria Bergom- Larsson var ju i stället att de försvann från scenen. Och i Ebba Witt -Brattströms fall misstänker jag snarare att hon liksom Lars Gustafsson var en dold borgare redan från början.
Sedan får det väl sägas att Grupp 8 och feminismen bildar en vänstersekt för sig. Feminismen har också en intressant utveckling med intressanta förändringar. Men i vänstern utanför denna grupp rådde en ganska kompakt mansdominans.
Detta är alltså inte ännu en Per Ahlmark-bok om vänsterns skuld. Även om man ibland kunde tro det, när man läste vissa recensioner. De yttre faktorerna påverkar. Men framför allt är det inte så konstigt att man förändras om man fortsätter att tänka.
Men en tanke slår mig. En mentalitet kännetecknade från början 68-vänstern. ”Vi står för det nya mot det gamla och förlegade. Vår generation skall förändra och tillsammans göra världen ny. Man måste se vad som händer i Vietnam, inte hålla fast vid lojalitet med USA från andra världskriget. De gamla etablerade auktoriteterna måste förkastas. Vår generation känner tidsvinden och är i pakt med framtiden.” ”Det ligger något tjusigt över människor som passerats av utvecklingen”, skrev doktor Gormander ironiskt. Det är inte så konstigt att människor med den grundhållningen blev förändringsbenägna. Möjligen kan böjelsen för den hegelska dialektiken, mot den stillastående aristoteliska logiken, ha bidragit till att man längre fram inte var så ovilliga att förändras.
Torbjörn Elensky gör i sin recension i Svenska Dagbladet en intressant iakttagelse. Nämligen att mycket av det man förknippar med 68 i själva verket hänför sig till ett tidigare kulturradikalt och antiauktoritärt uppror - om man så vill liberalt. Jag var mycket medveten om detta och hoppades i det längsta att det skulle kunna tjäna som en motvikt mot den marxistiskt-dogmatiska trenden. Men också dess främsta företrädare svängde med tidsvinden och skrev sånger om staten och kapitalet.
David Brolin är inne på att vacklandet beror på de intellektuellas brist på förankring i klass och folkrörelser. Och då handlar det kanske mera om intellektuellas flockmentalitet och trendanpassning än om politisk -ideologiska förändringar.
Det är sant att Lars Gustafsson hela tiden var en liberal individualist. Man behöver inte alltid anpassa sig, det räcker med att man låtsas anpassa sig. Lars Gustafsson intresserar sig alltså för frankfurtskolan, för upproret och revolten. Han revolterar inte mot tiden, han sympatiserar med det nya. Den enda han behöver göra när tidsvinden svänger är att inte maskera sig längre. Det är en befrielse att åter kunna ta ordet liberal i sin mun utan att behöva skämmas. Gustafsson vandrar sedan mot höger precis som de andra. Men han började inte lika långt till vänster. I någon mening är han hela tiden liberal.
Svante Nordin är ett intressant exempel. Jag missade tydligen hans mest dogmatiska period. Kanske var det annat som mer förundrade mig. Jag minns nämligen en period som inte finns med hos David Brolin, Svante Nordins förmarxistiska period. Enligt Brolin publicerades Svante Nordins första politiska artikel 1975. Men enligt Nordin själv hade han då redan börjat göra viss omprövningar efter Vietnamkrigets slut. Sin mest dogmatiska artikel skrev han 1977. Men 1981 är han redan så revisionistisk att det i praktiken inte är något kvar av marxismen. Det är svårt att få detta att gå ihop. Han omtalade dogmatism måste hänföra sig till en tämligen kort period.
Det var alltså så att medan studenterna slogs på gatorna 1968 var Svante Nordin en skarpsinnig analytisk filosof som inte visade minsta sympati för den revolutionära vänstern. Jag blev oerhört förvånad när han framträdde som marxist. Varför skulle han i elfte timmen drabbas av denna väckelse? Och med tanke på hur snabbt han kom att lämna vänstern och hur långt han kom att avlägsna sig från den, står det en air av något förbryllande över hans vänsterengagemang.
Det finns ett mycket bra citat av Svante Nordin: ”Individuell arrogans isolerar sin bärare och gör honom till misantrop. Kollektiv arrogans lyckliggör. Illusionen att ha rätt och ha rätt tillsammans med andra i grupp är en ovanligt kraftig drog (ej utan vanebildande effekt).”
Förutom att jag tycker mig förstå min misantropi, tänker jag att det kanske var lyckan i en kollektiv arrogans han sökte. Han kanske behövde den lyckan ett tag.
Kanske kan man undra hur långt åt höger han står idag. Var biografin över Böök verkligen ett försvar? Var det inte snarare ett försök att förstå och förklara. Precis som David Brolins bok är.
Göran Rosenberg gick i taket för att han tyckte att Maria Schottenius recension av Brolins bok baktalade Moderna Tider. Här överreagerar han och det kan tyda på att det är en smula känsligt. Själv brukade jag regelbundet baktala tidskriften när det begav sig i radions kulturkvart. Det såg nämligen inte så bra ut. Högern började en ideologisk offensiv. Och de nyss omvända vänstermänniskorna gav den prestige de förvärvat inom vänstern till den nystartade tidskriften. Ingen tvekan om att de var de bästa och smartaste. Intellektuellt kvalificerat var Moderna Tider och inte alla skribenter stod så långt till höger. Stenbeck hade inte nytta av vare sig dumbommar eller högermän. Men av intelligenta intellektuella, fortfarande spännande och läsvärda, som kunde få feta arvoden och goda resurser att påverka sin gamla publik bort från vänsterpositionerna. Det var detta som var lite kusligt.
Idag har jag backat en del från min moralism. Kanske var det viktiga att det var begåvat. Och friheten är hur som helst ofta en fråga om makt och pengar. Skribenter med integritet har inte så stora möjligheter. Medierna har sina hierarkier och makt utövas på alla nivåer. De som är fristående kan behandlas hur som helst.
1 dec.15