Jag kom att tänka på det här med toleransgränser, med anledning av några bloggkommentarer. Vi kan se idag hur de få kvarvarande rökarna närmast förföljs och den passiva rökningens problem överdrivs utan all måtta. Tro en man som varit icke-rökare i hela sitt liv. Under 50-talet när alla var rökare var det aldrig någon som uppmärksammande de passiva rökarna, de ansågs kunna stå ut. I dag är den rökande minoriteten utsatt för majoritetens diktat. Den som tror att tolerans enbart handlar om principer och inte om makt, får sig en tankeställare.
Hur skall man avväga frihet mot hänsyn? Och kan man enas om vad som är ett rimligt hänsynstagande? Svaret kan knappast bli annat än nej.
Människor är ofta subjektiva och inkonsekventa. Den enkla inkonsekvensen avslöjas lätt. Den som Tage Danielsson driver med i Grallimatik. Jag lånar, du knycker, han/hon stjäl. En dylik subjektivism genomskådas lätt. Men att den som är rökare och samtidigt råkar vara nykterist tenderar att ha vidare toleransramar när det gäller nikotin än alkohol, är bara alltför typiskt. Det omvända kan gälla icke-rökaren, som inte är nykterist. Man är kort sagt tolerantare mot egna laster. Den subjektivismen blir inte bättre av att vederbörande tror att hen är rationell och ägnar mycket kraft åt att bevisa det.
Det är alltså svårt för den enskilde att vara konsekvent. Hur mycket svårare då att enas. När det gäller bullerstörningar sätter den ena gränsen vid en viskning, den andra vid en jordbävning. Och alla positioner däremellan är möjliga. Indignationen när någon överträtt just mina gränser bör mildras när man håller detta i minnet.
Men framför allt: vi kommer inte att kunna enas. När det gäller krocken mellan frihet och hänsyn, föredrar en del den språkliga ohederligheten att kalla hänsynen för frihet. När omvärlden inte tar tillräcklig hänsyn mot mig minskar den min frihet. Men det är hederligare och språkligt klarare att säga att man faktiskt i vissa fall föredrar hänsyn framför frihet.
Jag tror inte alls att man behöver enas, i synnerhet som det sannolikt är omöjligt. Jag respekterar dina gränser om du respekterar mina. Men medvetandet om att gränssättningen är subjektivt torde ha en indignationsdämpande effekt. Vilket också gäller den indignation man tenderar att känna när man tycker sig förebrådd för en småsak.
23 maj 16