I gamla dagar tänkte människor ofta fel. Det gör inte längre så mycket. De levde och dog med sina fördomar och inte ens suset av vinden över gräset på deras gravar behöver längre störa en klokare eftervärld. Men tänk om de var inflytelserika tänkare, stora personligheter med idéer som påverkade samtid och eftervärld? Och tänk om de tänkte fel om något så centralt som ras och kön? Kan man då inte säga att de gjorde världen fördomsfullare?
I själva verket förändras hela tiden världen. Varje tid försöker så gott det går att sätta sin prägel på världen. När kommunisterna kommer till makten river de palatsen och uppför funktionalistiska skrytbyggen i stället. När kommunisterna förlorar makten river man deras skrytbyggen och uppför palatsen på nytt. Gamla hjältar störtas, gator får nya namn. För att sedan återta de gamla.
Själv kan jag ibland känna sorg över att världen till det yttre har förändrats så mycket att jag ser en annan värld än mina föregångare. Men det är inte mycket att göra åt, det måste vara så. För att inte tala om vad man faktiskt har sett av det gamla. Att blicka upp mot den käre gamle slavhandlaren och tänka: Se så hyllad dumheten och brutaliteten alltid har varit! Vad din skurkaktighet lönade sig, hur uppburen och hyllad var inte din moraliska uselhet! Och tänka på att det här har människor gått och tittat på ända sedan statyn kom till och tänkt helt andra tankar än jag gör nu. Om de tänkt något alls.
Nå, despoter är en sak och människor som handlat illa. En annan sak är vetenskapsmän och tänkare. Som numera kanske hyllats för idéer som var progressiva i samtiden. Då är det viktigt att man inte anklagar dem för de fördomar de delade med sin samtid. Freud talade i en pryd samtid öppet om sexualitet. Numera anklagas han för den kvinnosyn som då var allmänt rådande.
Vad kan man dra för slutsats av allt jag hittills sagt? Att man inte kan göra mycket åt att despoternas statyer plockas bort. Man behöver inte behålla monumenten Hitler och Stalin även om många människor minns dem från sin barndom. Men det hade naturligtvis varit en bra historielektion att se hur ledarkulten massivt gjorde sig påmint. Risken är att man skulle få samma andnöd som dissidenterna på den tiden fick. Men bortsett från despoter och förtryckare skall man nog vara försiktig med att ta bort något. Krigare som slagits på fel sida? Det är komplicerat med det amerikanska inbördeskriget. Hur är det med napoleonkrigen? Var det fel att slåss för kejsaren?Och hur är det med krigsförbrytelser? Svenskarna har en del att tänka på när det gäller 30-åriga kriget. Kan man verkligen smaska i sig Napoleonbakelser och Gustavadolfsbakelser utan att skämmas?
Nå, det är väl för att rasfrågan ännu är levande, som general Lee råkar illa ut. Och vi har ju läst om huruvida man skall låta Hitlers barndomshem stå kvar. Eftersom nazister naturligtvis vallfärdar dit.
Men med vetenskapsmän, som Linné tycker jag man skall vara ytterligt försiktig. Jag tycker till och med den örn som står i Botan i Lund skall få stå kvar. Däremot behöver man väl inte precis resa något staty av Herman Lundborg.
Och debatten om vad man skall göra med statyerna fortgår. Arvid Jurjaks skriver i Sydsvenskan idag (30 juni) att det minsann finns platser i Berlin, t.ex. olympiastadion, där man ostört kan uppleva nazitiden. Och Rebecca Katz Thor väcker i DN (30 juni) frågan om vilka liv som är sörjbara. Men det handlar väl mer om de statyer som saknas än de som finns. Varför står bara skurkarna staty och inte hjältarna och martyrerna?
Och som jag någonstans såg påpekat det handlar inte så mycket om statyerna som historieundervisningen i skolorna. Endast den kunnige kan lära av historien och reflektera över dåtidens misstag. Den okunnige behöver monumenten över de bortglömda, men störs inte heller av att förmenta hjältar hyllas trots att de i väsentligare avseenden var skurkar.
30 juni 20