Jag tänkte att jag skulle skriva om min otrygghet. Men sedan började jag fundera på om jag verkligen är så otrygg. Få vet ju bättre var hen står, vad hen tänker och vad hen känner, än jag. Det är förstås en trygghet, men en trygghet för inåtvända. Andra torde inte känna något behov av detta.
Vad menar man när man säger att man är lycklig eller olycklig, trygg eller otrygg? Ja, man är väl på jakt efter den känsla som ter sig dominerande i ens liv. Däremot vet man ju ingenting om andras själsliv. Och kan på det här området egentligen inte jämföra sig med andra. Det skulle kunna vara så att man känner sig dominerad av en känsla, fast man är mindre dominerad än de flesta andra. Det kan ju hända att otryggheten ytterst bottnar i något biologiskt. Skapar en nödvändig vaksamhet och en benägenhet att långsiktigt skydda sig mot faror och olyckor.
Jag slås också av den lite förvånande tanken att man kanske kan ha för god kontakt med sina känslor. Den som uppsöker sina smärtpunkter har förmodligen mer ont än andra. Försvarsmekanismerna är ju vanligen synnerligen funktionella och bidrar väl förmodligen, hos den någorlunda sunda människan, till stabilitet och harmoni. Kan man få för mycket självinsikt?
Jag är trygg med mig själv och otrygg bland människor. Det var så jag såg på det under mina ensamma studentår. Men då hade jag redan lämnat barndomen. Med mina föräldrar måste jag väl ha varit trygg? Jo, jag minns ingen otrygghet där. ”Du är ett ensamt barn” sa min mor till mig och om mig och det ingick tidigt i min självbild. Hur kommer det sig att jag inte kände mig trygg, trots att föräldrarna ingav mig trygghet?
Jag skall vara mera konkret. Mina första sju år tillbringade jag i ett litet municipalsamhälle. Trädgården, tomten, bestod av skogsdungar. Där kände jag mig mycket trygg. Två sjukhusvistelser bryter vanelunken. En så tidig att jag inte minns den, den andra i 5-6-årsåldern minns jag glasklart. Kan det ha åstadkommit en tidig insikt om det begränsade i föräldrarnas makt. När yttervälden tränger på kan de inte skydda en. Då är man hänvisad till sig själv.
Vid sju års ålder bytte jag den trygga skogen mot en kall och blåsig och glest bebyggd stad. Och jag tvingades gå i skola. Jag var oftast skolsjuk. Eftersom jag inte hade svårt för mig, inte var dålig i skolan, har jag tänkt att motivet i första hand var socialt. Jag var ganska reserverad men jag gillade och respekterade mina kamrater och de gillade och respekterade mig. Kan det ha varit mina tidiga sjukhusvistelser som spökade? Kan det ha varit en tidig upplevelse av att främmande människor är farliga, att tryggheten finns i ensamheten? Men det slår mig nu att det kanske verkligen handlade om skolundervisningen, att den störde en kreativ och arbetande fantasi. Det var ju så jag tolkade det då. Kanske är det en integrering som är alltför lite uppmärksammad, en harmoni mellan input och outpot. Jag tror den är nödvändig, man måste lära, för att kunna skapa något bra. Jämför alla människor idag med skrivklåda, som tycker det är onödigt att läsa litteratur. Och betänk att den tidens skola byggde på korvstoppning. Mina uppsatser lästes alltid upp för klassen, som unnade mig denna framgång. Jag hade bara velat fantisera hela tiden.
Min folkskollärare talade om vikten av att ha fantasi, när man skrev uppsats. Jag minns att en av mina klasskamrater på rasten ifrågasatte detta.
Visst behövde man fantasi för att kunna berätta sagor. Men vad hade man för nytta, senare i livet, av att kunna berätta sagor? Han uttryckte sig inte så, men det var detta han menade. Jag anade redan då att fantasi hade ett långt mer vidsträckt användningsområde.
Varför drabbades jag inte av Jante-lagen? Därför att jag var en så typisk underdog. När en underdog når vissa framgångar blir man inte avundsjuk, utan upplyft. Det finns åtminstone något område där hen kan kompensera sig. Kanske gjorde jag ännu större succé som skådespelare på klassens roliga timme. Minns att det är en tid, 1952-1958, då man inte uppmuntrade frimodighet, utan allt byggde på hämning och disciplin. Då kunde den som vågade leva sig in med kropp och själ, sticka ut. Man har ju sett många suveräna barnskådespelare, vilket kan få en att fundera över barns förmågor och över skådespelarkonsten.
Vad blev mitt ursprungliga ämne av? Tydligen sa jag vad jag hade att säga, på ett tidigt stadium, och började prata om annat.
26 sept.14