Jag försöker undvika att tänka på min blogg. Jag vet ju ingenting om nätvärlden. Ingenting om läsarfrekvens, delningar eller gillanden. Någon gång borde jag kanske tänka på läsarna. Att min upptagenhet med vissa ämnen, religion i synnerhet, gör mig till en främling för många. Jag tror visserligen att religion är det nya svarta, svartrockar hette det ju förr i tiden, vilket betydde något annat än utövare av svart och farlig rockmusik. Och eftersom jag här korsklipper (lätt märket till den oväntade kristna anspelningen) mellan gammalt och nytt språkbruk är det väl bäst att tala om för de gamla människorna att ”det nya svarta” , betyder något som blivit trendigt i kultursvängen. Nå, även om det skulle vara så, är det många som inte märkt det eller vill bry sig.
Men många kanske snarare undviker mig av stilistiska skäl eller för att jag har vämjeliga värderingar. Stor sak i det. Det ligger en stor frihet i att inte behöva besvära den som inte vill lyssna.
Mången har gått till sin första nattvard med ett flin på läpparna. Själv var jag dödligt allvarlig ty jag var en mycket religiös ateist redan på den tiden. Min existentiella allvar kunde inte ha varit större. Om Gud inte finns är det förfärligt det jag nu gör, ett hyckleri utan like, ett ovärdigt narrspel och om Gud finns är det ännu värre. Jag kunde inte skylla ifrån mig på mina föräldrar, ty ingen människa bör låta sig tvingas. Det är en händelse jag aldrig kommer över. Det står ett skimmer av tragisk ohjälplighet över det, hur jag sedan än har försökt bearbeta det. Kanske liknar det problematiken hos människor som sitter fast i en destruktiv gudsbild, som de bär med sig från barndomen. Det är så svårt att revidera en djupt inpräglad gudsbild att gudsförnekelse ofta ter sig som den enda psykologiskt rimliga lösningen. Men vad kan trösta mig? Mitt svek skadade ingen medmänniska. Vad gör man åt ett alltför stort existentiellt allvar?
Vad är nattvarden? Bröd och vin förvandlas till Jesu lekamen och blod. Det är den katolska och lutheranska nattvardssynen, calvinisterna har en annan syn. Vad betyder förvandlingen? Det ger en intressant belysning åt den troshållning som menar att försanthållandet av vissa empiriska fakta i det förflutna är en nödvändigt förutsättning för tro. Man kan visserligen inte bevisa att det är empiriskt sant att Jesus uppstod från de döda, men man skulle ha kunnat bevisa det om man varit där. Detta har hänt i vår vanliga jordiska dimension på samma sätt som det är sant att Lars Westerberg nu sitter framför sin dator. Och är det inte empiriskt sant så är vår tro meningslös.
Men hur går det då med nattvarden? Det är lätt att undersöka empiriskt om det faktiskt blir kött och blod. Vad är en rimligare lösning än att säga det blir faktiskt kött och blod men det är ingen sanning som låter sig undersökas med vanliga vetenskapliga metoder. Det är ett mysterium. Något mycket påtagligare än de calvinistiska symbolerna. Men empiriskt? Det kan det ju knappast vara.
En vanlig ateistisk kritik mot nattvarden är att den är en form av kanibalism. Den tanken har aldrig stört mig. Jag tycker att den uttrycker en delaktighet, en fysiskt påtaglig samhörighet med guden. Det är en så stark kristen tanke detta, tanken på delaktighet. Gud och Guds barn och Guds barns delaktighet med varandra. Det tänker jag alltid när jag ser människor gå till nattvarden.
11 dec.13