Varför är midsommar så populärt bland svenskarna? Mig lämnar midsommaren helt likgiltig.
Ändå älskar jag den svenska sommaren. Svenskar med viss dragning åt det intellektuella och inåtvända, brukar prisa hösten. Äntligen har man lugn, kan dra för gardinerna och sätta sig med en bok och en kopp the. Det där har jag aldrig förstått. Läser gör jag alltid, men är lugnast på sommaren, när jag kan sitta i solen med min bok. Kanske är det så att solen stimulerar till aktivitet och att för andra människor står denna aktivitet i vägen för läsning. Först när kravet på denna aktivitet släpper kan man ägna sig åt läsning. Medan för mig andlig aktivitet är den enda aktivitet jag stimuleras till. Resten är straffarbete som kan uthärdas mer eller mindre tåligt och glatt.
Jag undrar hur mycket inre oro människor har. Jag tror att den inre oron finns i högst betydande utsträckning. Själv kan jag förarga mig över att jag inte alltid är så lugn, samlad och koncentrerad som jag ibland är. Kanske är jag ändå en ovanligt harmonisk människa. Men eftersom man egentligen inte vet något om andra människors inre liv förblir detta en gissning. Den ursprungliga kampen för tillvaron kan inte ha premierat en alltför långtgående inre harmoni. Tänker jag mig.
Men på sommaren blir jag alltså lugnare. Solen och sommaren är livsförhöjande och vitaliserande. Och min amatörpsykologi går ut på att jag är en av naturen undervital människa. Under sommaren är jag alltså normal, resten av året sjunker jag under pari. Medan normalvitala människor kan få en överdos på sommaren och är mer normala andra årstider.
Jag har alltså ett gott förhållande till sommaren. Och ett gott förhållande till högtider. Jag älskar jul, påsk, nyår, siste april. Bara inte midsommar.
Jag är inte det minsta social. Jag är en man för vilken kärlek, vänskap, kommunikation betyder oerhört mycket. Men det där att umgås, att vara många tillsammans, har ingen attraktion för mig.
Jag har ingen trygghet bland människorna.
Inte heller förstår jag alkoholen som medel att förhöja glädjen. Jag har av individualism och försiktighet alltid varit nykterist. Men jag kan lätt tänka mig alkoholens frestelse till flykt och bedövning. Det kan jag lätt tänka mig in i och att jag själv skulle frestas av detta. Men för en asocial är det naturligtvis svårt att förstå alkoholens sociala värde.
Och jag tycker inte om fester. Och sanningen är väl den att jag inte tycker om verkligheten och inte nuet. Och min kärlek till de övriga högtiderna – min födelsedag, inte minst – är alltigenom nostalgisk. Det är roligt för att jag minns att jag tyckte det var roligt som barn. Kanske skulle jag älskat midsommar om den varit förknippad med något roligt då. Men julklappar och påskägg var roligt, tomten och påskkärringar fantasieggande. Och på nyår kunde jag redan som barn debutera som nostalgiker. Att minnas det gångna året var en av poängerna.
Men ”små grodorna” kan väl inte vara så fruktansvärt kul? Men kanske om man reser en egen midsommarstång och man får träffa sina kusiner, andra barn man tycker om och inte träffar så ofta. En alternativ barndom hade format mig annorlunda.
19 juli 14
 
Bloggen tar nu midsommarledigt. Tillbaka tisdagen 24 juni.