Det är skillnad på män och kvinnor. Jag är helt övertygad om att det är så. En av de skillnader som ofta framhålls är att kvinnor är så bra på att lyssna. Män däremot är inte intresserade av att lyssna.
Men lyssnar verkligen kvinnor? Det kan väl vara olika. Säkert är att den som bara låter andra prata inte nödvändigtvis lyssnar. Man låter andra komma till tals bara och det är kanske vackert så. Säkert är också att det att vara förstående inte nödvändigtvis är att förstå. Hur ofta är inte den förstående attityden en bekräftelse av en självbild, jag är en klok och psykologisk kvinna. Men att verkligen vara intresserad av att förstå det främmande, att vara nyfiken på ett annorlunda perspektiv. Just det annorlunda väcker vanligen indignation, det är något som måste förändras och förbättras. Kräver detta någon andlig vighet, i djupare mening någon inlevelseförmåga? När den enda insikt som uppstår är att kvinnor är bättre än män och det måste man göra något åt.
Överhuvud är inte bara lyssnandet utan också beskäftigheten något som bevisar kvinnors starka sidor. Att ha kraft att korrigera mannen verkar vara en beundransvärd egenskap. Att på djupet diskutera vad som behöver korrigeras tycker man är onödigt.
Mina inledande rader skall inte missförstås. Jag delar åsikten att man föds inte till kvinna – eller man – utan man blir det. Själen har inget ursprungligt kön. Och jag gillar och försöker bidra till kvinnornas kamp mot patriarkatet och jag anser att manschauvinism skall kritiseras skoningslöst. Men det som är arv i mig är bara en liten del av mitt jag. Och vem vill på ett mera radikalt sätt vara en annorlunda människa än den man är. I detta som är jag ingår också mina värderingar, mina lyckodrömmar, min livshållning. Vem vill vara en produkt av ett förkrympt kvinnoideal eller ett förkrympt mansideal? Men för att kunna förändras måste man verkligen vilja det. Det är inte säkert att alla iakttagbara könsskillnader är ett tecken på manschauvinism. För att något skall vara bra räcker det inte med att det är kvinnligt eller ens kvinnovänligt. Det måste gynna jämställdheten.
Själv har jag ju sysslat mycket med sexualsyn, med psykosexuella skillnader mellan könen. Jag har aldrig funnit den lyssnande kvinnan särskilt intresserad av att förutsättningslöst diskutera detta. Eftersom kvinnan i så många decennier varit förtryckt har självkritik ansetts destruktiv. Goda systrar skall peppa varandra. Självkritik blir en del av det inre patriarkala förtrycket. Men jag undrar om inte den tänkande människan måste kunna pröva och ifrågasätta sig själv. Män som kvinnor.
30 maj 18