”Vad skulle svensk kulturdebatt vara utan Aftonbladet och Expressen?”, frågar P.O. Enqvist när han intervjuas i Aftonbladet på 80 årsdagen (24 sept.). Han har ju helt rätt och jag har ett långt liv förundrat mig över intellektuellas fördomar mot kvällspressen. Allt sedan jag kom till Lund har jag läst den troget och den har alltid varit en viktig del av det samtalsklimat i vilket jag lever och levat. Missförstå mig rätt, jag läser bara ledar- och kultursidor. Aftonbladets utmärkta kolumnister läste jag också på 60- och 70-talet eftersom nästan alla var bekanta namn från kultur- och ledarsidan.
Men hela tiden detta massiva förakt från människor som inte läser kvällspress. Ofta eljest framstående och välorienterade människor. Jag har aldrig kunnat begripa detta.
Sensationsartiklarna på nyhetsplats kan man ju hoppa över, det gör alltid jag. Det man inte läser behöver inte bekymra en. Jag har en hypotes att aggressiviteten bottnar i att dessa artiklar representerar en svårövervunnen frestelse för kvällspressens häcklare. Man kan inte bara bortse från dem, de lockar som Odysseus sirener.
Det får tråkiga konsekvenser. På mitt stadsbibliotek i Lund finns numera inga kvällstidningar. Eftersom jag köper Aftonbladet och Expressen varje dag är det inte något stort bekymmer för mig. Det är endast när jag reser bort en vecka och i efterhand skulle vilja kolla vad tidningarna skrivit, som det känns handikappande. Jag lyckades tjata mig till GT några år, så mycket värdefullare som den inte saluförs i Lund, men det var naturligtvis den första som fick stryka på foten. Sedan Expressen och Aftonbladet och till sist också Kvällsposten.
Man kan naturligtvis ifrågasätta värdet av ett tidningsrum i datorernas tid. Men att besparingarna i första hand går ut över kvällspressen måste väl bero på fördomar. Och det är fördomar jag ofta möter hos intellektuella.
Jag förmodar att folkbiblioteken starkt känner sitt kulturpolitiska ansvar. Och man kommer inte ifrån att den som inte tar del av kvällspressens ledar- och kultursidor följer en högst aborterad debatt. Jag är lidelsefullt intresserad av landsortspressens kultur- och ledarsidor men det är jag ganska ensam om. Men när också den debatt som förs i metropolerna på grund av rena fördomar aborteras är den naturligtvis allvarligare.
När jag kom till Lund och började läsa dagspress hade Karl Vennbergs Aftonblad den bästa kultursidan. Den var vass, präglad av lätt buren lärdom och av en ironisk, intelligent och mycket rolig humor. DN var tyngd av att vara rikets seriösa talarstol. Det blev betydligt mindre personligt. Vennbergs lätta garde rörde sig friare, blev vänner och samtalspartner. Bo Strömstedt gjorde samtidigt en märkvärdig kultursida i Expressen. Den var ibland för populistiskt för min smak. Också intetsägande notiser om nedlagda dansbanor kunde publiceras. Dessutom förekom då och då tråkiga politiker från folkpartiet, Per Ahlmark, Ola Ullsten, Olle Wästberg. Jag tänkte att det var något som ledarsidan beordrat. Men det fanns inga intellektuella liberaler på den tiden, så man fick väl ta vad man hade. Men annars var det en märklig kultursida. Byggde mindre än Aftonbladet på det personliga samtalet. Och mer på lysande uppvisningar av intellektuell och stilistisk briljans. Lars Forsell, Sven Delbanc, P.O. Enqvist, Anders Ehnmark, Lars Gustafsson.
Apropå frånvaron av liberaler. Jag minns att Aftonbladet i mitten av 70-talet förde en debatt om socialdemokratin och de intellektuella. Det handlade om risken att stöta bort de intellektuella som stod till vänster om socialdemokratin. Jag föreslog mina vänner i Liberal Debatt att vi skulle lansera debatten om Folkpartiet och den intellektuelle. Det var när Lars Gustafsson just kommit ut som liberal, så vi hade bara en.
Det skall också sägas att Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands ledarsida på Aftonbladet nog var historiens bästa ledarsida. Respektlös, vass och studentikos. Per Wrigstads ledarsida på Expressen var en katastrof. Man hade ambitionen att skriva enkelt. Det ledde till en tankemässig och stilistisk förenkling som gjorde den helt meningslös. Det blev ju helt annorlunda när Bo Strömstedt blev chefredaktör. Det var förstås en höjdpunkt i tidningens historia. Idag har Expressen en av sina bättre perioder. Aftonbladet är på ledarplats lite blek men hedervärd.
Hur är det idag med kulturbevakningen? Morgontidningarna har idag samma rörlighet som kvällstidningarna i sin kulturbevakning. Fast de ibland kan påminna om magasin för lättkultur. Jag trivs dock bättre med Wimans DN än med Olof Lagercrantz, trots att man inte längre har möjlighet att uppleva samtiden som stor dikt. Men annars var det mesta tråkigare förr.
Självklart kan man inte bortse från Åsa Linderborg och Karin Olsson. Aftonbladet är ju unik genom sin debattposition. Inte alltid så omdömesgill men alltid orädd. Och Expressen hävdar sig väl. Det är bara Svenska Dagbladet som just nu sackar lite grann.
25 sept.14