Jag tänker på min barndoms jular på 50-talet. Jag var ett konservativt litet barn som så småningom lät mig förföras av moderniteten.
Man köpte jultidningar hemma. Det var någon sorts urtråkiga magasin som hade julen som tema. De var till för att man skulle ha något att bläddra i medan man väntade på jultomten. Populära var artiklar av typen ”En jul för hundra år sedan”. Då kåserade man alltså om det gamla bondesamhällets seder och bruk. 1850-tal. Man fick en känsla av att man då inte hade det särskilt roligt. Mest logar och halm och så där. Det var inget fokus på det som för mig var julen: tomten och julklapparna. Det var fattigt och primitivt. Inga traditioner fanns där som man ville återuppliva.
För mig var tomten central. Alla fantastiska önskningars uppfyllare. Kommersialismens mekanismer blev man medveten om långt senare. I ett municipalsamhälle i det inre av Småland var den inte heller så påträngande eller ens synlig. Jag var ett älskat barn som på ett mystiskt, romantisk sätt skulle få önskningar uppfyllda. Detta var en självklar lycka. Och det fanns givetvis inga tankar på hur kärlek mellan föräldrar och barn fungerar. På gåvor, givande och tacksamhet. Det var, för mig, ännu inte komplicerat.
Men, som sagt, julens mystik. Tomten som kom genom skogen och som man kunde se från barnkammarfönstret. Brasan som var tänd, tomten som knackade på. Det var inte bara verklighet.
När jag blev äldre lärde jag mig Viktor Rydbergs dikt Tomten, nästan utantill. Hans saga ”Lille Viggs äventyr på julafton” hörde jag på radio varje julaftonsmorgon. Och ”Gläns över sjö och strand”, var så vacker, männen som följer sin stjärna hem. En sorts julromantik, som inte enbart var dikterad av habegär.
Men hurdan var tomten? Den väldige och joviale St Nicolas dominerade nog redan då bilden. Vänlig och generös. Den där lille gråhårsgubben som från början var knuten till gården och påhittad för att förklara oförklarliga saker, som kunde hjälpa men också ställa till förtret, var ingen bra jultomte. Jag tror han bara lånade ut sitt namn. Och han hade ju ett tag konkurrens med julbocken.
Sådant där förstod man först i efterhand. Man hade en bild av tomten som inte gick ihop. Han behövde inte vara fullt så stor och voluminös som den anglosachiske. Han kom definitivt inte ner genom skorstenen och han la inte julklapparna i strumpor. Där skulle de ju aldrig fått plats. Men han var inte heller någon lynnig dvärg, då hade han inte orkat med julklappssäcken. Han var nog ett mellanting mellan bullrig och rödmosig farbror och argsint gnom. En juste lagomsvensk tomte, egentligen inte förankrad i någon tradition. Både helgondyrkan och folktro var på avskrivning.
Så julsederna var inte särskilt gamla och inte särskilt svenska. Nationalister som värnade om jultraditionerna hade det svårt redan då.
Sedan blev jag tonåring och romantisk på ett nytt sätt. Jag drömde om Elvis julsånger. Pomlorna i granen lyste mångfärgade, man kunde kyssas under misteln. Tänkte man med en vällustrysning. Kommersialismen gjorde julen kolorerad, som ett uppslag i Bildjournalen. Julromantiken ändrade karaktär när man blev 13 år.
20 dec. 19
 
En debattrött bloggare tar nu ett rejält jullov. God jul, kära läsare! För egen del har jag alla tomtar hemma. Frigående tomtar på loftet. Så håll ut! Nästa blogg tisdagen 7 jan. 2020.