Jag tänker på något som Horace Engdahl sa i en intervju i Aftonbladet i söndags. Lena Andersson frågar honom vad han menar med att jagsvaga människor är svåra att umgås med. Han tycker det är jobbigt att ha att göra med människor som har dålig självkänsla, är bekräftelsesökande och lättsårade.
Själva problemet förstår jag väl. Men det är uppenbart att han använder ordet jagsvag på annat sätt än jag brukar göra. Jagsvag är för mig en sak, dålig självkänsla en annan. Med jagsvag menar jag personer utan kärna och linje och som därför blir otydliga och vacklande. Bristande självkänsla, som ofta tar sig uttryck i kompensatorisk självhävdelse, tycks mig vara något annat. Även om företeelserna för all del ofta är sammankopplade. Jag kan tänka mig en person som är osäker på sitt eget värde men likväl har en mycket fast kärna.
Bristande självkänsla gör det också svårt att vara generös mot andra, en tendens till avund är i stället den typiska hållningen. Vilket kan förklara varför jag upplever generositeten som mycket större i det akademiska Lund än i gemena småstäder. När det gäller direkt konkurrens om akademiska positioner faller naturligtvis denna generositet bort. Men det finns inte den där oviljan att alls se med uppskattning på sina medmänniskor.
Bristen på generositet tycks mig vara det värsta liksom den kompensatoriska självhävdelse som i värsta fall slår över i översitteri. Bekräftelse kan man alltid ge, i varje fall om man själv är rimligt generös. Ser man med välvilja på sina medmänniskor finns det alltid något man kan bekräfta. Och att undvika att såra kräver en viss eftertanke och varsamhet. Det är förstås enklare när tanke- och ordflödet inte behöver stoppas upp av dylikt. Men några krav måste man ju också ställa på sig själv.
Självhävdelse är en typisk manlig egenskap. Själv blir jag mycket provocerad av det när jag möter det hos småpojkar. Medan hustrun mest tycker det är gulligt. Det tror jag handlar om att man provoceras mer av det egna könets avarter. Jag har själv varit en liten pojke som vuxit upp med andra små pojkar. Jag gissar att motsatsen gäller beträffande våra reaktioner på små flickor. Att hustrun här mer provoceras av kvinnlig larvighet, koketteri och fåfänga, medan jag mest finner den näpen.
26 juni 15