”Det kan tenkes at de döde möter dype ensomheter, ennå större ensomheter enn de finnes på vår jord”. Heter det i en norsk dikt. Det tror jag knappast, de döda möter väl ingenting. Man är inte bara bortom alla ensamheter, man är också bortom alla möten och upplevelser. Däremot finns det en total ensamhet i själva döendet. Den slutliga ensamheten. Och kanhända är den ensamhet, jag känner nu i höstens tid, en förberedelse till denna.
Gunnar Reiss - Andersens dikt är en hyllning till vardagslyckan manifesterat i ett lyckligt äktenskap. ”Lykken er en hverdagsaften. Gjör det livet mindre rikt?” Och diktaren kommer fram till att om de döda saknar något så är det detta. ”Vaere ventet, - komme hjem”. Det är en ganska söt liten dikt och speglar naturligtvis en äldre tid. Det är mannen som kommer hem till den väntande hustrun.
Jag är ingen Ayn Rand fast min liberalism är stålhård. Man kan märka att jag ofta kretsat kring problematiken frihet-gemenskap. Friheten är svaret på den destruktiva och påtvingade gemenskapen. Och det har varit en befriande insikt att själsfrändskap är något ovanligt. Här och nu är jag ensam, men möjligheten finns.
Men tiden och förändringen är inte enbart vår vän. Det kommer ögonblick när man blir lämnad. I sociala sammanhang har jag ofta känt mig främmande i livet. Sådana upplevelser förstärker ens ensamhetsupplevelse, men är naturligtvis något ytligt. Lyhördheten för andra är paradoxalt nog en förutsättning för denna ensamhetsupplevelse. Man måste höra att man är en främling. Den som är upptagen av sig själv hör bara andras brist på lyhördhet. ”Varför lyssnar de inte på mig?”. Jag hör de andra och hör att jag inte hör dit.
Jag tänker på min långa ungdom när jag satt till bords med marxisterna. Det var bara sex år men det var en tidsanda, en intellektuell debatt, som varade i ungefär tio år. Och hur jag genom att gifta mig med en präst kom att sitta bland de kristna. Också detta främlingskap har längre rötter. Det är den påtvingade konfirmationen och min olyckliga ungdomskärlek.
Jag tycker inte det är dåligt. Jag tycker det är bra. Min gamle far döljer sig bakom Svenska Dagbladet, han vill inget annat än att indoktrineras i sina egna fördomar. Jag lever i det öppna och låter vindarna blåsa genom mig.
Men vad jag ville beskriva är en känsla av att bli lämnad, att bli övergiven. Det är hårt för den hängivne, men jag saknar ju inte mod. Förr eller senare får man ändå gå ensam ut i mörkret.
28 aug.13