Om debatter
För att säga det rent ut: Jag är måttligt imponerad. Vad skall man säga om en tid när kultureliten läser kvalitetsdeckare och ser lysande TV-serier? Medan lite mer anspråkslösa människor läser sämre deckare och ser lite mindre kvalificerade TV-serier. Om de nu läser något alls och inte i stället tittar på rent skräp. Är det för hårda ord att tala om kulturförfall?
Debatten tycker jag dock är bra. Inte alla debatter, men tillräckligt många. Jag saknar inte de stora lysande och dominerande namnen. Karisma och position har aldrig ökat tyngden hos ett argument. Nutiden har god förmåga att välja viktiga debattämnen. Jag kan inte se att man tänker påfallande sämre än vad man gjorde på de stora giganternas tid. Bildning och intresse för väsentligheter, viljan att på djupet anstränga sig, kan variera med tiden. Intelligensen däremot är tämligen konstant. Om den inte rent av ökar.
Den senaste debatten om Köln, Kalmar och Stockholm tycker jag emellertid är usel. Våldtäkt och rån är rimligen inte representativt för någon kultur, utan en kriminell urspårning. Det är naturligtvis ett helt riktigt påstående att machokultur, patriarkalism och moral- och kulturkonservatism, har en starkare ställning i vissa kulturer i än andra. Lika sant är det att den existerar överallt. Detta kan man diskutera, men kanske inte i samband med de aktuella urartningarna.
Och man bör komma ihåg att kvinnoförakt och förnedringskultur inte är detsamma som patriarkalism. Det finns patriarkala kulturer där man har den största respekt för kvinnan. Hon låses i stället genom att upphöjas och särskiljas. Jag anser också att kultur- och moralkonservatism i god mening bör sakna patriarkala inslag. Men det finns ett samband mellan de tre olika företeelserna.
Låt mig erinra om att näthatet är ett utmärkt exempel på kvinnoförakt och att det har kopplingar till högerextremismen. Alltså. Samma kultur- och moralkonservatism, här som där. Är det svensk kultur? Ja, det är väl en svensk särkultur. Och i det här fallet gör samma överslag i det tarvligaste kvinnoförakt.
Så. Det enda man kan lära av detta debatt, är att bekämpa machokulturen. Som jag påpekade, det spelar ingen roll om detta är en ganska liten minoritet, om den är tillräckligt stor för att förgifta ett vanligt kvinnoliv. Mot patriarkalism och konservatism skall vi argumentera. Förnedringsbeteenden och kränkningar skall vi beivra. Kladdare kan inte accepteras i någon kultur, näthatare inte heller.
Ibland undrar jag om man inte hellre säger provokativa halvsanningar i debatten. För att debatten skall kunna hållas igång. Och inte konstlösa sanningar som kunde skapa klarhet.
20 jan.16
1 kommentar | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Lidforss-arvet
Nästa inlägg: Författarreflektion
Debatter idag är ju mycket mer fokuserade på debattens egen dramaturgi än de var tidigare, långt mer inriktade på att snacka om vem som sade vad och hur än på tydliga ståndpunkter, teser, förklaringsförsök. Det är ofta helt omöjligt att ens försöka falsifiera det som sägs i dagens pressdebatter, och även om någon pekar på en sådan spricka mellan någon annans slogans/teorier /"story" och det man vill förklara så får det ofta inget genomslag. Spelet mellan ett antal tydliga kontrahenter, eller mellan en svärm av tyckare och en fiende, är viktigare.
Ta t ex detta inlägg i högt tonläge av svenskans New York-korre Jenny Nordberg: http://www.svd.se/plotsligt-vill-man-som-hatar-kvi... . Jag betvivlar inte att hon känner starkt för ämnet, det hon skriver känns dock ganska virrigt och självmotsägande om man tittar på vad hon säger, argumenten. Men har man en fast krönikörsplats i tidningen är det ofta ingen på red. som ser närmare på vad man skriver om och hur, innan det går i tryck. Det viktiga är att ämnet känns aktuellt.