När jag citerade två dikter i mitt blogginlägg i torsdags gjorde jag det under intryck av en synnerligen påträngande känsla. Två dikter skrivna med cirka 150 års mellanrum tycktes sammanfatta vad jag kände. Orsaken till min ledsnad kunde jag inte redogöra för, det handlade så mycket om aningar, som kanske var rena hjärnspöken. Jag tror att man kan vara mycket utlämnande och uppriktig om sig själv. Men till sina närmaste måste man ta hänsyn. Och det finns mycket i privata konflikter som inte ökar läsarens människokunskap eller förmåga till inlevelse. Det ter sig bara smått och privat.
Så jag fick uttrycka min känsla genom två citat. Den intelligente läsaren ser genast att det är samma tanke som varieras. Men stämningsläget är helt olika. Det var därför jag placerade Atterbom-citatet sist. Såsom mer uppmuntrande såväl för läsaren som för mig själv.
Att jag skulle låta citaten förbli anonyma och därigenom aktivera den läsare, som roades av detta, var bara ett infall. Ett lyckosamt infall visade det sig. Under den kommande helgen lyckades jag sedan skriva mig fri. Kom slutligen på hur jag skulle gestalta det hela. Så det får ni förhoppningsvis läsa i morgondagens blogg.
Kan inte låta bli att påpeka att Atterbom tillhör världslitteraturen. Det är James Joyce i Finnegan's Wake, som lär skriva något i stil med (nej, jag har själv inte läst det verket): Attaboom, attaboom, attaboom-boom-boom. Det var inspirerat av namnet på hans svenska översättare (en kvinna) som var släkt med skalden. Så indirekt kan det gå bra också för den av tiden mest marginaliserade östgöte.
I går fanns det i Dagens Nyheter en mycket bra artikel av Jenny Westerstrand om hedersvåld. Precis så komplicerat är det. Artikeln går så att säga bortom alla fåniga motsättningar. Givetvis har övergrepp alltid sin individuella historia och sina specifika sociala omständigheter. Samtidigt existerar kulturella konventioner och allmänna fördomar, som är olika i olika grupper. Vad som slår en vid läsningen av detta artikel är hur lätt moralkonservativ moralism slår över i dubbelmoral. Man förgriper sig på den kyskhet man säger sig värna och under den ideologiska kulissen ligger svartsjuka och äganderättskrav och brutal maktutövning. Och hur lätt särartstänkande slår över i förakt. Könen är inte bara olika, det ena könet är bättre. Som alltid går maktfullkomlighet och andra perversioner hand i hand med ideologier, som backar upp den. Förhoppningsvis blir det nu lite svårare att föra korkade debatter. Påståendet att allt uppmärksammande av hedersvåld bara är spridande av etniska fördomar, kommer att bli svårare att hävda. Liksom antydningar om att kvinnohat och patriarkala fördomar inte alls finns utanför hederskulturerna.
27 aug.13