Jag ser Bo Widerbergs Victoria och funderar på det där med att göra fel val i livet. Jag tror det är en manlig önskedröm att den som gjort en till en bortvald kommer att straffas och ångra sig grymt. Det finns i en folksaga, bröderna Grimms Kung Trastskägg. Jag kallar den manlig eftersom mannen har varit den aktiva parten historiskt sett. Numera kan det ju lika gärna vara kvinnor som vill och frågar. Och får uppleva det kränkande i ett nej eller irriteras av en otydlig och ambivalent hållning. Som Ester Nilssons historia visar i Lena Anderssons böcker. Fast där handlar det inte alls om ambivalens utan om att hjältinnan ser en ambivalens som inte finns. Det är naturligtvis subtilt det där vad man känner och vad man medvetet eller omedvetet kommunicerar. Och vilka känslor som går djupast. Här slår det ofta fel i mänskligt samspel.
En av mina vänner förvånade sig över att en flicka blev rasande på honom därför att ett samlag inte fick någon fortsättning. Det kan man fundera en del på. Det är ju inte så förvånade att besvikelse utlöser vrede. Det intressanta är att man kan uppfatta ett samlags symboliska betydelse på olika sätt. Man kan alltså diskutera min väns eventuella ansvar. Var han så oskyldig som han trodde? Han hade ju ingenting lovat. Dessutom är ju alla relationer till att börja med tentativa. Man prövar om man passar för varandra och kan när som helst komma underfund med att så inte är fallet.
Och där har vi åter en tragik i människolivet som inte alls behöver ha med sexualitet att göra. Den ene finner en konversation storartad, en kommunikation som fungerar utmärkt, och den andre finner att den hela tiden slinter.
För att inte offra till gamla sexuella fördomar, sexualitetens nödvändiga och nära koppling till djupare känslor, så finns det ju något speciellt med intim och handgriplig närhet. Inte så sällan är ju sexualiteten också förknippad med sårbarhet. Frågan är dock om denna sårbarhet bara beror på konventioner, speglar en äldre tids sexualförtrollning. Kanske finns det ingen rimlighet med att vara mer sårbar på sexualitetens område än på andra områden.
Den fysiska intimiteten, beröringarna, nakenheten, jo, det är någon sorts uttryck för närhet. Dock ganska primitiv i jämförelse med själslig förståelse, inlevelse, delaktighet.
För egen del känner jag inte alls någon hämndlystnad inför dem som valt bort mig. Det var ju en evigt tur för båda parter, kan jag tänka idag. ”Det är ju synd om Westerberg, men man måste förstå flickorna också”, som jag formulerade det redan i Lundagård. Den enda som jag kan tänka mig som valt fel när det gäller mig är hustrun. Fast jag tröstar mig med att ett val så livsavgörande bekräftar sig själv. En gång väljer man och till sist blir det lika meningslöst som att fundera över som vem man hade varit om man haft andra föräldrar eller ett annat liv. Och det förstärks naturligtvis om man har barn. Vem kan tänka sig att de inte hade funnits?
Och dessutom anser jag att hon valt rätt om man ser till det väsentliga. Men vad som är det väsentliga för henne vet naturligtvis bara hon. Att säga att man är speciell kan låta som inverterat skryt om det inte är en eufemism. Men man kan väl säga att jag är dysfunktionell på ganska många områden. Det skall mycket till för att kompensera det.
16 feb.17