Hur blir man intresserad av litteratur? Vilken betydelse har det när i livet man läser en författare? Är ens ungdoms litterära hjältar mer präglande än författarskap man upptäcker senare i livet? Och hur mycket är man beroende av inte bara sitt barndomshem utan av den tid man växte upp i.
Jag började tidigt lyssna, mer eller mindre flitigt, till radioteatern. Det var nog min första kontakt med vuxenlitteraturen. Jag hörde visserligen två lyckliga somrar Gunnar Sjöberg läsa Röde Orm respektive Hans nåds testamente, men det första som verkligen grep mig och skakade mig var Strindbergs Mäster Olof. Det var stor dramatik och Strindberg blev min store idol under skoltiden. Och han förblev för mig i första hand dramatiker. Jag följde radioteaterns serier med Bernhard Shaws, William Shakespeares och August Strindbergs pjäser. Och från 1961 då TV kom in i mitt liv såg jag alla föreställningar från TV-teatern och slog och läste i mina handböcker om författarna. Jag minns speciellt att Harold Pinter, Eugene O` Neill och Erland Josephsson (jo, han är också författare) gjorde intryck på mig.
Jag kan inte förbanna att tillgången på TV-teater nu är obefintlig. Jag kan bara vittna om, vad den då, i TV:s barndom, betydde för mig. Jag förmodar att ungdomen i dag med gripenhet följer samma serier som också är vuxna kulturskribenters huvudsakliga andliga föda. O tempora, o mores (o tider, o seder), som vi gamla latinare säger.
Författare jag upptäckte redan under skoltiden var alltså Strindberg, Hemingway, Joseph Conrad. Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf läste jag också flitigt. Selma Lagerlöf är en stor berättare och känslomässigt berörande. Hjalmar Söderbergs glasklara prosa och vemod var en stor upplevelse. Där upplevde jag också att två författarskap, som man möter samtidigt, kan förstärka varandra. Jag läste Den allvarsamma leken samtidigt som jag läste Catullus, den romerska skalden, i skolans latinundervisning. I Catullus dikter kan man följa en kärlekshistorias uppgång och fall precis som hos Hjalmar Söderberg.
Strindberg har jag sedan livslångt brottats med. Jag vilade ett tag från honom efter studenten och när jag mötte honom på nytt var jag redan skolad i den hårdaste av vetenskapliga filosofier. Jag häpnade över hans kvinnohat och hans äktenskapsdramer. Jag accepterade utan vidare att han var galen, men att han var en så klen tänkare? Sedan dess har mitt förhållande till Strindberg präglats av en stark ambivalens. Beundran för hans förmåga att göra dramatiken dramatisk och för den medryckande vinden i hans språk, som alltid vitaliserar. Och så denna fnoskighet och tankesvaghet.
Hemingway har jag bara lämnat. Jag finner fortfarande hans stil suverän. Man anar mycket under ytan. Men det är också ett författarskap med vissa begränsningar, det känns naturligt att gå vidare till annat. Machohållningen finns där och är inte mycket att orda om. Jag hörde Ingalill Mosander tala om ”Och solen har sin gång” i Go kväll i fredags. Hon hade älskat verket när hon läste det som flicka och tydligen helt missat poängen, som hon såg först nu när hon läst om boken. Att det handlar om skadade människor och en sorg som man måste dölja under sorglöshet gick henne förbi, när hon först läste den. Hon hade bara sett sorglösheten och det var ytan som betagit henne. Hjälten är impotent efter en krigsskada och det gör att den ömsesidiga kärleken till dramats hjältinna inte kan förverkligas. En övertydlig bild av allt som är skadat i grunden och inte kan repareras. Mottot är ju: ”Vi tillhör alla en förlorad generation”, Gertrude Stein i samtal. Det är alltså något som Hemingway hört Gertrude Stein säga, inte något hon har skrivit. Jag håller det fortfarande för Hemingways bästa bok. Ingenting är sorgligt på samma sätt i någon annan av hans böcker.
Men Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg har följt mig genom livet. Senare i ungdomen kom Dostojevskij, William Faulkner och Hjalmar Bergman och Eyvind Johnson. Och så på den sena ålderdomen Jane Austen, Henry James och E.M. Foster. Och upptäckten att det faktiskt finns en sydstatsförfattare, som är ännu bättre än Faulkner. Flannery O`Connor. nämligen.
21 feb.13