Om att åldras
Åsa Beckman frågar sig i DN (20 jan.) varför ingen beskrivit åldrandet. Det är ju något som alla som lever tillräckligt länge skall igenom och andra mänskligt existentiella situationer tycks henne mer välbeskrivna. Hon känner sig därför oförberedd, hon har aldrig riktigt mött det i litteraturen.
Det har nog sina skäl. Ålderdomen är mera en samling symptom än ett tillstånd. Och den ser alltså mycket annorlunda ut från individ till individ. Dessutom, drabbas man av en allvarlig sjukdom, vilket inte är ovanligt på äldre dagar, kommer det naturliga åldrandet i skuggan.
Jag skrev en gång om detta att komma i otakt med tiden. Att ha andra erfarenheter och andra intressen än samtiden. Jag fann detta vara ett bra sätt att höja sig över det konkreta, privata. Och jag gratulerade mig till att ha undvikit det vanliga åldersgnället. Stannar man i en förfluten tid blir samtiden ointresserad av vad man har att säga. Det tycktes mig vara en intressant problematik, i stället för det vanliga gubbgnället.
Bland det värsta i livet är att leva med och acceptera förluster. Viktiga medmänniskor dör, annat som var ens glädje tas ifrån en. Då gäller det att göra det bästa möjliga av sitt liv, ta vara på det man har kvar. Men åldrandet handlar om en gradvis reducering. Det är mindre dramatiskt, men kan när det gått tillräckligt långt resultera i något som verkligen är en förlust.
Det tid som Åsa Beckman vill ha beskriven är tiden mellan 50 och 70. Den har jag redan passerat och den nio år yngre hustrun är överens med mig om att tiden efter 60 markerar en gräns. Men hon är fortfarande kvar på sitt arbete och jag skulle tro att pensioneringen för många är en nytändning. Att själv styra sitt liv kan vara vitaliserande och föryngrande.
Vilka är då ålderssymptomen? Tre saker drabbas: syn, hörsel och närminne. Det senare är kusligt i en tid när man talar mycket om senilitet och alzheimer. Hur glömsk och tankspridd är det normalt att vara? Här är gränsen flytande till det psykopatologiska. Det är nästan oundvikligt att inte se det naturliga åldrande som begynnande tecken på något värre. Så drastisk är reduktionen.
Självklara namn är plötsligt borta. Man upphör inte att veta vem William Shakespeare var, men namnet eller nästan lika självklara namn, kan plötsligt vara borta.
Nu är fokusering något svåranalyserat. Att man inte har mindfullness och är fokuserad på det närvarande, kan bero på att man är fokuserad på något annat. Skriver artiklar i huvudet t.ex. Tillstånd av tankeflykt torde vara mycket mer irriterande, men stör inte lika intensivt koncentrationen på nuet. Återstår att förklara varför glömskan, t.ex. att man glömmer sina varor på bandet, när man har handlat, är så mycket större än för tjugo år sedan.
Och så är det det här med tröttheten. Och sömnigheten. Själv är jag så sömnig att jag ibland misstänker narkolepsi. Många människor, inte bara åldringar, har sömnproblem. Det är jag själv tacksam för att jag inte har. En och annan vaknatt hör till livet, i synnerhet om man har något bekymmersamt att tänka på. Men att som regel sova gott om natten är en nåd att stilla bedja om. Då är det bättre att somna i förtid om kvällarna och ta sig en och annan lur på dagarna. Min praktiska läggning säger mig att har man bara någon stund på dagen då man är klarvaken och skärpt, så räcker det. I mitt fall har också skillnaden mellan årstider ökat. Den har alltid varit stor, ”jag lever blott om sommaren” har varit mitt mantra. Men numera känns åldrandet mycket starkare på vinterhalvåret.
Sexualiteten är säkert kopplad till människans vitalitet. Den spelar allt mindre roll i mitt fantasiliv men jag känner fortfarande lust. Och hur är det med fantasilivet? Utan fantasi har den inåtvände inget liv. Som med allt annat, det pågår en reducering, men det lönar sig att söka motverka den. Utan fantasi blir livet alltför tråkigt. Det gäller att bevara sin andliga spänst.
24 jan.17
7 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Tidens slingringar
Nästa inlägg: Linderborg försöker
A
Instämmer med föregående kommentatorer. Dock här är ett par kompletterande reflektioner.
Du skriver att ”pensioneringen för många är en nytändning”. Det kan förhålla sig så för personer med många intressen och särskilt för dem med uttalat intellektuella intressen eller för personer med specialintressen, men det är väl dokumenterat att omställningen efter pensioneringen för ett flertal ofta ter sig chockartad åtminstone de första åren. Därefter lugnar det kanske ner sig, men för många händer det aldrig. Så mycket betyder alltså arbetet i människors liv. Om det verkligen förhöll sig så att pensionärstillvaron – friheten att forma sitt liv utan krav från chefer och överordnade och i princip göra vad man vill och gillar – sågs som något efterlängtat, varför väljer i så fall så många – relativt sett – att fortsätta arbeta (ibland till och med med oavlönat arbete) efter uppnådd pensionsålder? Varför värderar ett så stort antal i så låg grad denna frihet? Jo, jag vet att det kan finnas ekonomiska skäl, men det är inte hela sanningen.
Vad man kan läsa för att vara mer förberedd på vad som komma skall (jag tar nu begreppet litteratur i vid bemärkelse)? Kanske som en början Ciceros Om ålderdomen (De senectute) och Senecas Livets korthet (De brevitate vitæ). Alltid hittar man något i dessa verk som är relevant för ens eget liv.
Broder!
Tack för din kompletterande och givande synpunkter. Det är klart olika hur man reagerar på att bli pensionerad. Säkert är mina iakttagelser från en akademisk miljö. Att befrias från tyngande administrativa plikter är en lättnad för docenter och professorer. För den som älskar sitt arbete är det givetvis svårt att förlora det.
Tuus Lars Westerberg
B
Beträffande glömskan, då. Jag är inte längre så besvärad av det temporära bortfallet av namn, så länge det är temporärt och jag vet att de tillfälligt bortträngda namnen återkommer efter ett tag, vilket de än så länge gör, och så länge jag inte har några svårigheter att förstå abstrakta och komplexa resonemang i texter osv. och detta stoff faktiskt fastnar, dvs. inlärningskapaciteten och förmågan till abstrakt tänkande och problemlösning fortfarande är intakta. Det tillfälliga borttappandet av namn förklarar jag delvis med att jag har för många tankar i huvudet och det nyvunna stoffet temporärt tränger undan annat som jag i nuläget inte har direkt användning för. Och där kan det finnas en generell åldersrelaterad förändring i minnesprocessen – närmare bestämt den process som styr återkallandet av tidigare minnesmaterial: denna ”retrieval” (det finns ingen bra svensk term) av tidigare minnen verkar inte fungera lika effektivt i högre åldrar som i lägre, dvs. den gör det inte utan upprepning, iteration, av de temporärt bortträngda minnena, förnyad aktivering av ”minnespåren” etc. Men detta har inget med alzheimer eller demens att göra, utan det är en del av normalt åldrande, som jag ser det. Ett fenomen till ska jag nämna. Jag har observerat att det finns något sådant som ”fruktan för glömska” eller ”rädsla för att glömma” (mina benämningar). Kort menar jag att i ren förskräckelse för att glömma ett namn, när man bäst behöver det, glömmer man det. Detta är en medveten process eller, rättare sagt, den medvetna impulsen att hålla kvar något förmedvetet, något som befinner sig på tröskeln till medvetandet, så att säga övermannas av rädslan att glömma det eller, med andra ord, att göra det medvetet, vilket förorsakar dess (temporära) bortträngning. Jag har ingen förklaring till fenomenet annat än den att det företer viss likhet med bortträngning vid neuroser, dock här med bortseende från att det handlar om en temporär bortträngning som försvinner spontant.
Broder!
Att skräck förlamar tänkandet är väl ett allmänt fenomen. Och det gäller väl också förmågan att minnas.
Själv sörjer jag över att jag minns skönlitteratur - även stora upplevelser - som jag läst de senaste decennierna sämre än böcker som jag läste i min ungdom. Jag har försökt skriva om dem - Jane Austen! - men det hjälper inte.
Ur ditt perspektiv är det väl viktigt att du tänker lika bra som förr och då kan man ju överse med minnets brister. Men det är en speciell minnesförmåga att komma ihåg tankeled i en tankeprocess. Det är ett problem reserverat för tänkare och filosofer.
Tuus Lars Westerberg
C
Det här med att glömma varor på bandet i snabbköpet (det har hittills inte hänt mig, men jag har övergått till självbetjäningsalternativet) är nog den typ av glömska jag beskrev tidigare: att man är fokuserad på annat och har för mycket i huvudet än det man har – eller snarare inte har – för händer, kort sagt allmän tankspriddhet. Det är ju också din förklaring, även om det återstår att förklara varför tankspriddheten är större nu än den var för ett antal decennier sedan, om den nu var det.
Instämmer med föregående talare.
Bra om åldrandet skriver också Sandro Key-Åberg i diktsamlingen "Till gamlandets lov". Inte minst det dubbelbottnade begreppet gubbsjuka får där sina slängar av Key-Åbergs galghumor.
Tack för att du skriver så bra om åldrandet!