Så kommer boken Två Lund ut. Ni förstår själva, uppsverige skulle inte bry sig om det så var fråga om Tusen Lund. Det är med nödvändighet en begränsad bok av en begränsad författare. I begränsningen röjer sig mästaren, sägs det. I så fall är det ett mästerverk, ty ingen kan vara mer begränsad än jag.
Jag tänker på vad Kvällsposten skrev i ett ledarstick 1980. ”Lars Westerberg skriver kilometerlånga och ohyggligt självupptagna artiklar i Lundagård.” Och tidningen gratulerade sig själv till att ha sluppit mig som skribent.
Så efter att ha samlat mig i trettiofyra år kommer ett kåseri som var så långt, att det räckte till en hel bok. Kanske var det den där kilometern som hägrade. Även ett dåligt rykte vill man ju gärna leva upp till. Och naturligtvis är texten präglad av alla sin författares välbekanta lyten.
Så visst håller man andan. Hur skall detta gå? Att Per Lindström är en lysande fotograf ökar ju inte textens värde, även om det garanterar bokens. Fast jag vet, tystnad från de många och gensvar från de få. Så har det ju alltid varit. Jag brukade vända på Stendhal som sa att han skrev för ”the happy few”, de som var lyckliga nog att begripa. Själv skrev jag för ”the unhappy few”, de som var olyckliga nog att begripa. Och dubbeltydigheten var självklar, de som delade mitt elände och de som inte begrep bättre än att ta detta till sina hjärtan. Jag vet att de fanns och jag vet att de ännu finns. Något elände har jag inte längre att dela med mig av men jag hoppas att deras smak inte har förbättrats. Kanske är de numera ännu färre. Detta behöver jag inte frukta. Det enda jag behöver frukta är deras besvikelse. Må det bli deras tröst att de även får läsa en del om lundensiska förlorare. Kanske kan dubbelheten i detta, ändå ge texten en mening.
10 dec.15