Hur många älskar inte Ture Sventon? Det finns anledning att begrunda detta i temmeltider. Över Sverige vilade djupt 50-tal i Ture Sventons värld. Att semlor skulle saluföras före jul var otänkbart. Därför var Ture Sventon unik i sin semmelkärlek, han åt semlor året runt. Och endast ett konditori i Stockholm kunde förse honom med detta, konditori Rosa.
Ture Sventon är hjälte i Åke Holmbergs klassiska barnbokserie. Serien blev en fullträff. Dess hjälte är privatdetektiv. Han är en mycket pregnant personlighet, utrustad med ett flertal egenheter. En är att han inte kan säga s, Sture Svensson heter han egentligen, men det glömmer man strax. Därav temlor i stället för semlor och konditoriet kallas Rota.
Det är inte självklart hur man skall återge en läspning. I min barndom gick en tecknad serie i Svenska Dagbladet som hette Malin. Själv hade hon flätor och stor prickig hatt, medan hennes vän Fingal hade tintinfrisyr. Hans s-ljud markerades med f. ”Kära Fnälla”, var hans favorit replik. Sventon byter verkligen namn till Sventon. Man kan tänka sig att t-et är ett sätt att slippa säga s. Själv uttalar jag alltid regissör med g, vilket lär vara vanligt i finlandssvenskan. Detta för att undvika Åsa - Nisse syndromet och ha dubbelt sch-ljud.
Ture Sventon är alltså en deckarparodi eller snarare en lek med genrens klicheer som överdrivs till det absurdas gräns. Själv är Sventon en allvarlig man, han anar aldrig hur rolig han är. Hans motståndare är Ville Vessla, en liten illasinnad person, med blanka välputsade skor, som på grund av sin litenhet kan ta sig fram överallt. ”Ständigt denna Vessla!” utbrister herr Sventon.
När jag var barn läste jag på baksidan av en av böckerna att Åke Holmberg var barnens Wodehouse. Jag fann det inte omedelbart slående
men här finns naturligtvis en likhet. Ture Sventon är inte rolig på alldeles samma sätt. I mycket är det den allvarlige och förment skarpsinnige detektiven, som gör det roligt. Oförglömligt är när han klär ut sig till barn i sjömanskostym som den geniale Sven Hemmel har återgett i obetalbara illustrationer. Men annars är humorn dämpad, något hypomanisk stegring av Wodehouse - eller Hasse Alfredsson-typ förekommer inte. Sventon förblir allvarlig hur löjlig han än är. Han förlorar aldrig sin självaktning.
Men visst finns de smålustiga formuleringarna. Han tryckte ner kosacken i soffan så det knakade, om det nu var i soffan eller i kosacken som det knakade. ”Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu”, är en annan sventonism. Speglande en noggrann och försiktig läggning.
När han i ett stort svart lösskägg sitter och väntar på sitt första fall, beskrivs hans profil. ”Näsan var stor och smal, han liknade en hök (om man kan tänka sig en hök med helskägg).” En liknande formulering hittade jag just hos P.G. Wodehouses ”Mr Mulliner har ordet.” ”Hade det inte varit för hans höga hatt skulle han varit en nästan exakt kopia av en leopard på krigsstigen i Indiens djungler”. Accessoarerna gör liknelsen komisk.
26 jan.17