En sommardag på Clemenstorget i Lund lyckas jag komma över Olle Holmbergs bok om Tristan Lindström för fem kronor. Det är en länge eftersökt bok. Jag har läst den ett par, tre gånger men jag har alltså inte ägt den. Jag finner den lysande. Och jag funderar på varför jag finner den lysande.
Men vem var Sigfrid Lindström, kallad Tristan? Han var en betydelsefull person bland 20-talets lundensiska författare och kulturpersonligheter. Det är en stor krets som känner varandra väl. Hur relationerna exakt såg ut är en fråga för knappologer. Endast en av de klassiska lundensarna stod utanför, Fritjof Nilsson Piraten. ”Jag kände inte några författare i min ungdom, jag umgicks bara med intellektuella”, lär han ha sagt.
Men annars kände de tydligen varandra allihop. Ivar Harrie och Hjalmar Gullberg stod varandra nära, Tristan blev snart tredje mannen i triumviratet. Frans G. Bengtsson, litteraturhistorikern Göran Lindblad, Algot Werin, Olle Holmberg, historikern Ingvar Andersson, Gabriel Jönsson, Karl Ragnar Gierow, den blivande biblioteksmannen Bengt Hjelmquist –
kanske har jag ändå glömt någon? Det är egentligen inte en litterär krets utan många sammankopplade. Hur man förhöll sig till den mäktige litteraturprofessorn och inflytelserike kritikern Fredrik Böök förblir mer oklart. Jag tycker mig märka en viss spänning i förhållandet mellan honom och kretsen. Det samma gäller deras förhållande till Bööks trognaste lärjunge, Knut Hagberg.
Men nu var det alltså Tristan det var fråga om. Han skrev tre korta prosaböcker och en diktsamling. Som diktare dyker han då och då upp i antologierna. Min son stötte under sin skoltid på hans dikt Ikaros, så där hade han tur i en skola som som har svårt att hinna med de centralaste författarskap. Frågan är alltså: Hur stor är Tristan utomlunds? Skall man översätta till uppsvenska föreställningsvärldar, kan man väl säga att Tristan var en författarnas författare. Han är mer uppskattad i vänkretsen än allmänt läst.
Han har alltså inte någon stor produktion. Hans samlade verk ryms i en pocketvolym som kom ut 1965. Det konstiga är nu att Olle Holmbergs biografi har gjort större intryck på mig än Tristans eget verk.
Tristan var en melankolisk man med föga tro på sig själv. Han uppgivenhet var stor, han var på något sätt en född förlorare. Asketisk, ironisk, melankolisk kom har att framstå som ett muntrare gängs samvete. Han tar sin grundexamen, han är alltför stillsamt sorgsen för att genom ett vilt och oroligt liv hindras från en anspråkslös pliktuppfyllelse. Men han duger senare varken till lärare, bibliotekarie eller journalist. Han blir sjuk och dör. Försörjande sig som korrekturläsare, översättare och kåsör så länge det varar.
Vad han egentligen har för åkomma är det ingen som vet. Men ett eller två decennier är han helt arbetsoförmögen. Det liknar en livslång depression. Några korta år av förbättring mot slutet av livet kan tyda på bipolaritet. Hur det är kopplat till det fysiska, och vad som är orsak och verkan, är oklart.
Varför kallar han sig Tristan? Den romantiske hjälten och älskaren. Han känner sig som Don Quijote, namnet är ironiskt. Och passande. Eftersom han upplever sig som en trist figur.
Vad är problemet med honom som författare? Kan man skriva stor litteratur om melankolin är grundstämningen? Kan en blodlös skugga skriva stor dikt? Hjalmar Söderberg kunde ju. Sorgen gestaltad med kristallisk klarhet. Stilen har spänst och koncentration hos Söderberg. Men om energin inte räcker till detta? Om livets töcknighet färgar gestaltningen, hur välskrivet och genomarbetat det än är.
Man får alltså känslan av att Olle Holmbergs biografi ger mer rättvisa åt Tristan Lindström än hans eget verk kunde göra. Det är inte enbart Holmbergs förtjänst. Hans känsliga analyser öppnar visserligen verket för mig, han tillför en del till Tristans skenbara enkelhet. Det är mångtydigare och gåtfullare än det ser ut, har en del Pär Lagerkvist-kvaliteter.
Men framför allt citerar Olle Holmberg tjugotvå sidor av outgivna Tristan aforismer från ungdomen. Och de är alltså bättre än någon Tristan gav ut av trycket. Och dessa Tristans egna ord är det bästa i denna lysande biografi.
30 aug 16