Om Tom Sawyer
Det är märkligt med böcker man läste som barn. Något stannar i minnet. Men på gamla bokupplevelser kan man kontrollera sitt minnes tillförlitlighet. Och de gäller speciellt de böcker man läste när den egna fantasin var som livligast. Lars Gustavsson försåg vid något tillfälle Jules Vernes Resan till jordens medelpunkt med en typisk larsgustavssons detalj. Det handlade något om att kommunicera i underjorden genom att knacka i väggarna. En bild av det man kan höra men inte nå. Men eftersom jag minns det dåligt kan man inte utesluta att jag i min tur förvränger i enlighet med min natur.
Själv har jag nyligen läst om Tom Sawyers äventyr och fortsätter nu med Huckleberry Finn. Vad mindes jag från Tom Sawyer? Ja, episoden när han målar plank, därför att den är så ofta relaterad. Han får sina kamrater att överta arbetet därför att han lyckas intala dem att det är något roligt. En unik och åtråvärd möjlighet. Jag minns också att det fanns ett kort stycke om hans kärlek till en flicka, Becky Thatcher. Annars handlade det mest om pojklekar i vildmarken. Men Toms förälskelse och hans försök att hävda sig och göra intryck tyckte jag mycket om. Och så mindes jag den kusliga Indian - Joe, det blodtörstiga halvblodet. Som Tom och Huck råkar möta på en kyrkogård. Och hur Tom sedan går vilse i en grotta – med Becky Thatcher eller hela hennes familj, eller med en större grupp? - och att det på något sätt är för att fly undan Indian – Joes förföljelse.
Hur vad det då när jag kontrollerar det? Ja, Becky Thatcher - episoden är inte en detalj som en romantiskt liten pojke fäste sig vid. Utan mycket central. Kärlekssagans turer med ömsesidiga försök att dra till sig uppmärksamheten och låtsad likgiltighet och försök att väcka svartsjuka är genomgående. Det är snarast pojkäventyren som är perifera.
Och episoden med Indian – Joe och grottan? Ja, Tom Sawyer och Huck Finn befinner sig mitt i natten på kyrkogården med en död katt. Den skall man kasta efter djävlar som kommer för att hämta en fördömd själ. Detta för att katten skall ha full effekt vid vårtborttagning. Då råkar de stöta på gravplundrare. En av plundrarna är läkare och skall förmodligen stjäla kroppen för medicinskt bruk. Att detta är syftet sägs inte rent ut och det vittnar om ett stort förtroende för de unga läsarnas fattningsgåvor. Men kanske var det lättare att förstå på Mark Twains tid. Att det förekom vet jag från ett besök på ett medicinhistorisk museum i Edinburgh.
Nå, medicinaren åtföljs av två betalda, kriminella medhjälpare. Av vilken den ene är den farlige Indian – Joe och den andre en fördrucken och förfallen stackars man. Det blir bråk om betalningen och medicinaren kommer i strid med sina medhjälpare. Han slår ner den fördruckne och knivhuggs till döds av Indian – Joe. Varefter Indian-Joe placerar den blodiga kniven i sin avsvimmande kumpans hand. Huck och Tom bevittnar alltså ett mord och fel person kommer att utpekas som den skyldige.
Vännernas skräck efter detta är naturligtvis stor. Men Tom Sawyer vittnar ändå vid rättegången. Och Indian – Joe flyr så fort han hört Toms vittnesmål.
Men hur vad det med grottan? Jo Becky Thatcher ordnar en stor utflykt med många barn. Och där leker man också i grottan men håller sig till de utforskade delarna nära utgången. Endast Tom drar i väg med Becky och kommer vilse. Och sedan skildras deras hopplösa kamp för att hitta ut. När Tom vid ett tillfälle letar på egen hand är han nära att hamna i famnen på Indian – Joe. Han ser hans hand sticka fram. Och han förstår att grottan är en av Indian – Joes gömställen. Nå Tom hittar slutligen ett ställe där de kan ta sig ut och transporteras hem.
Det visar sig sedan att Becky Thatcher far därefter stänger igen ingången till grottan såsom en alldeles för farlig lekplats. Tom som vet att Indian – Joe befinner sig i grottan får grottan öppnad på nytt. Och man finner Indian – Joe död vid ingången. Efter fruktlösa försök att ta sig ut.
Det slår mig att detta att se Indian – Joes hand i grottan är en mycket sofistikerad skräckdetalj. Man jagas inte av det kusliga, men det finns där.
19 jan.17
7 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Parodisk debattutveckling
Nästa inlägg: Dagspress i förändring
I min upplaga (1965 Tidens bokklubb, i översättning av Gustav Sandgren) i första kapitlet sidan 11 står det "jag sydde fast din krage" och "kragen var fortfarande fastsydd."
Den logiska översättningen är givetvis: sydde ihop och ihopsydd.
Vad anser du?
Tack för din kommentar. Du har absolut rätt. Jag fick grubbla länge när jag kollade stället. Men tanken är väl att skjortan är ihopsydd så att han inte skall kunna ta av den för att bada. Och är skjortan torr kan han inte heller ha badat med skjortan på. Det blir obegripligt om man tänker sig kragar av vår typ. Men kanske kan man tänka sig någon form av rundkrage. Men jag grubblar på hur de i så fall skulle vara konstruerade.
tuus Lars Westerberg
“Huckleberry Finns äventyr” är enligt min mening intressantare eller bättre, om man så vill. Berättaren är Huck Finn själv och händelseförloppet skildras ur hans perspektiv och ses med hans ögon. Sven Barthels översättning är kongenial, men ingen översättning kan göra originalet rättvisa. Mark Twain skrev denna bok på dialekt eller rättare sagt flera dialekter: “the Missouri Negro dialect, the extremest form of the backwoods South-Western dialect; the ordinary ‘Pike-County’ dialect; and four modified varieties of this last”, som Mark Twain själv förklarar det i början av boken.
Broder!
Helt klart är det så att Huckleberry Finn är bättre, en mycket förvånande kvalitetsskillnad. Med tanke på att det är samma författare och den ena boken följer på den andra.
Det är ett stort och intressant översättardilemma du tar upp. Hur översätter man dialekt (och i någon mån sociolekt). Skall man välja en svensk dialekt och låta en person prata värmländska eller skånska i svensk översättning? Eller skall man försöka illudera en obestämd provinsialism. Det där är alltid svårt, berlinslangen i Emil och detektiverna får i svensk översättning drag av Anderssonskans Kalle.
Tuus Lars Westerberg
O ja! De böckerna läste både jag och mina syskon. Särskilt kommer jag ihåg tricket, med vilket man avslöjar en utklädd pojke, som klätt ut sig till flicka! Man kastar ett garnnystan i famnen på vederbörande ... i förstån mig väl?
En *utklädd* pojke, som klätt ut sig???
Skärp dig Jenny!