Det känns konstigt att höra stockholmare klaga på Stockholm. Och drömma om att bo på landet och odla får och getter. Leva av markens gröda. Nu finns det ju också de som försvarar Stockholm. Så det är ju upplagt för en intressant provinsdebatt i den lokala stockholmspressen.
Nackdelen med Stockholm är att människor är stressade och otrevliga. Fördelen är att om man tillhör en minoritetsgrupp och har lidit av landsortens inskränkthet så får man en större frihet och större möjligheter att leva det liv man vill. Jovisst, det är som i de gamla pilsnerfilmerna, som alltid förkunnade: Stockholm är syndens stamort, som man måste akta sig för. I en tid när vi har en mer positiv syn på synden blir detta Stockholms stora fördel.
Det verkar vara ett stockholmsperspektiv det där, att det enda som existerar är landsbygd och Stockholm. Men man kan ju också bo i Göteborg eller Malmö. Och det är en väldig skillnad mellan att bo i Linköping eller Eskilstuna och att bo i Sävsjö eller Ljungby. För att inte tala om Uppsala och än mer Umeå och Lund. Och Alingsås och Åkarp.
Ty de gamla universitetsorterna är speciella. Här finns lika mycket frihet och upplysta värderingar som i huvudstaden. Och här finns fortfarande en viss frid. Och som exemplet Alingsås och Åkarp visar, man behöver inte nödvändigtvis bo i Göteborg eller Malmö. Men det är en fördel att man snabbt kan ta sig dit. Motsvarigheten för Stockholm skulle väl vara Enköping eller Södertälje, förorterna har ju en speciell karaktär. Ingår i det man förknippar med Stockholm.
Sven- Eric Liedman kallade sig en gång, när han drev med stockholmsfixeringen, en bondgubbe från Göteborg. Och det är väl ingen som tror att Göteborg liknar Stockholm. När man frågar om vägen möts man av ett vänligt: ”Lelle pöjk”.
I Lund och Umeå har man längre till Stockholm än i Uppsala. Men man behöver ju inte åka till Stockholm så ofta, bara för att man bor i Uppsala. Jag förmodar att man slipper extremt storstadsjäkt i Sveriges fjärde stad. I riktigt små städer kan det vara inskränkt och kvävande och man lever ändå inte direkt i naturen. Men en del små städer är idylliska. Man kan älska idylliska småstäder lika väl som fält och skogar. Något Sodom och Gomorra är det sällan. Men människor kan vara tolerantare än man tror. Man kan sätta sig över småstadsskvaller och leva sitt eget liv. Och den sociala kontrollen är inte alls så stor i småstäder som i de små byarna.
Så finns det ett kulturellt kotteriliv i huvudstaden som man slipper om man väljer att inte bo där. Det är ovanskliga fördelen med att vara en bondgubbe från Göteborg.
I övrigt tycker jag att Frans G. Bengtssons sentens fortfarande stämmer: ”Lund är den sämsta plats man kan bo på. Om man undantar alla andra platser.”
29 sept. 21